I ett avsnitt av TV 3:s inredningsprogram ”Design: Simon & Thomas” bestämmer sig Simon & Thomas för att soffkolossen de just invaderat ett rum med behöver en matchande målning. De tar saken i egna händer, lägger ut en duk på golvet och Jackson Pollockar ner den under glada tillrop. Processen tar uppskattningsvis fem minuter, sedan hänger tavlan på väggen. Utöver att förmedla en dos gör-det-själv-anda lyckas de förmodligen ringa in hur många människor, även de som påstår sig vara intresserade av färg och form, känner för konst: Det ska täcka ett tomrum på väggen, ha fina färger och passa inredningen.
Om Simon & Thomas får utgöra en referenspunkt och Stockholms galleristelit en annan, hamnar nog kafékonstscenens aktörer någonstans mitt emellan. Här finns ett genuint intresse för konst, men kanske inte alltid kunnandet.
Det bekymrar dock knappast Gustavo Svensson, som driver kaféet Hängmattan.
– Alla som vill får ställa ut hos oss, säger han. Jag vill uppmuntra alla till att göra exakt vad de känner. Jag är ingen smakdomare, det får publiken vara. Jag säger bara nej om innehållet är stötande, om det till exempel kan uppfattas som sexistiskt. Vi vill inte ha något bråk.
Hängmattans konstnärer går inte sällan på folkhögskolor, men annars finns knappast någon gemensam nämnare. Här ställer alla från tonåringar till pensionärer ut. Hängmattan är på många sätt typiskt för ett konstkafé: Det ligger på Södermalm, inredningen är långt ifrån enhetlig, de serverar vegetarisk mat och ordnar även musik– och poesikvällar.
– Vi vill skapa en bättre värld, berättar Gustavo Svensson om grundtanken med kaféet. Det är därför vi serverar vegetariskt, eftersom köttindustrin suger. Kultur gör också världen bättre.
Han förnekar inte att kulturinslagen också är bra för affärerna.
– Vi skapar en image, och lockar folk som är kulturellt intresserade. När vi har utställningar kommer det folk som inte skulle ha kommit annars. Dessutom gör kulturinslagen att kaféet alltid är aktuellt.
Konstnären, konstprofessorn och författaren av boken ”Vad är konst”, Ernst Billgren, har givetvis sin syn på kafékonst.
– När jag gick på Konsthögskolan gick vi ofta på museum, och sen satte vi oss på kafé för att diskutera vad vi sett. När jag kom hem mindes jag oftast kaféets konst bäst, för där var man inte så upptagen med att tycka. På ett museum är man för förberedd på vad man ska uppleva.
Han menar att konst i högsta grad påverkas av sitt sammanhang.
– Om man hänger Picasso på ett fik och ett kafékonstverk på ett museum blir det som två nya verk. Det var det jag gjorde på 80-talet, då jag inspirerades av det jag såg på kaféer och förde in det i de finare salongerna. Det blev ju en väldig uppståndelse.
Stockholms mest etablerade konstkafé är förmodligen Agueli, som ligger bredvid galleritäta Hornsgatspuckeln. Det har funnits sedan 1987, och är förmodligen det kafé som tar konsten på störst allvar. Ägaren Lars Svennesten ser Agueli mer som ett galleri med kaféverksamhet än tvärtom.
– Vi har ju en galleridel utan servering, och ett kafé i direkt anslutning till det. Visst har jag funderat på att bara driva galleri, men med serveringen blir det en större genomströmning av folk och besökarna stannar längre.
Utställningarnas kvalitet varierar, vilket syns på de ekonomiska överenskommelserna. Agueli tar nämligen, till skillnad från de flesta andra kaféer, betalt av konstnärerna. Antingen genom fast hyra, provision eller en kombination av båda.
– Ju mer etablerad konstnären är, desto mindre fast hyra tar vi. En grupp akvarellmålare däremot får i regel betala mer fast hyra, men då tar vi mindre eller ingen provision om de säljer. Vi sköter alltid marknadsföring och liknande, så att konstnären inte har andra utgifter.
På Agueli jobbar också Johanna Bergh, som när hon inte serverar kaffe själv är verksam konstnär med en rad utställningar på sitt cv. Hon har ställt ut på såväl kaféer och barer som på gallerier, och har även visats i Syrien, Holland, Ungern och Estland. Just nu hänger några av hennes verk på restaurangen Judit & Bertil. Hon föredrar att ställa ut på kaféer.
– Fördelen med kaféer är ju att det är en plats dit folk kommer naturligt. Det är en trevlig miljö, och man kommer närmare folk som aldrig skulle gå på galleri. Mina grejer passar ju också väldigt bra i den miljön, då många av mina motiv är från kaféer och restauranger.
– Jag tror folk har lättare att tycka till om konst på kaféer också. När jag går på gallerier känner jag ofta ett tvång att ha åsikter om konsten, det känns som att galleristen flåsar mig i nacken.
Johanna Bergh är övertygad om att kaféutställningar har lägre status än gallerier. Något som inte stör henne det minsta.
– Jag gillar konst som är till synes enkel, som inte behöver en manual. På kaféer funkar det bra med sådan konst som folk kan tänka sig att ha hemma, och jag har faktiskt sålt bättre på kaféer än på gallerier. Man kan inte ta lika mycket betalt, men samtidigt slipper man dela pengarna med galleristen. Ofta har jag sålt till människor som aldrig köpt konst innan, och jag gillar när någon faktiskt kan betala på plats och ta med sig tavlan under armen och gå hem.
Andra fördelar hon nämner med kaféutställningar är att man slipper vakta utställningen, att man lättare kan tjuvlyssna på vad folk säger och verkligen tycker om tavlorna och man slipper betala den hyra eller provision som de flesta gallerier tar för att låta konstnärer ställa ut.
Hon inser dock fördelarna med gallerier.
– På ett galleri är konsten i fokus, och det går att göra mer sammansatta utställningar. Vissa konstverk funkar bäst i egna rum, men det är ingen garanti för att det blir bättre eller intressantare bara för att inramningen är exklusiv.
Den framgångsrika galleristen Natalia Goldin Lundh ser så klart ännu fler fördelar med gallerier, även om hon ger konstkaféerna sitt fulla stöd.
– Självklart har jag lagt märke till att många restauranger och kaféer ställer ut konst. Jag tycker att det är bra. Det lyfter inredningen, det ger en chans för konstnärer att nå ut och det visar att det finns ett intresse för konst. När det gäller kvaliteten är det en annan fråga. På kaféer räknar jag inte med att konsten ska ligga över en viss ribba. Det är en viss typ av konst på kaféer och inte sällan är den riktigt dålig, om än underhållande.
Att ställa ut på kafé har även praktiska begränsningar.
– Kafékonst är i regel måleri eller fotografi, konstaterar Natalia Goldin Lundh. Det är sällan man ser skulptur, installationer, performance eller videokonst. Det ska kunna hänga på väggen och vara i ett behändigt format.
Hon menar att det inte är någon poäng för en konstnär med högre ambitioner att ställa ut på kafé. Dels får inte konsten tillräckligt med uppmärksamhet på ett kafé dit folk kommer för kaffet, dels når man inte rätt publik.
– Det är högst otroligt att jag skulle komma i kontakt med en konstnär som ställt ut mycket på kaféer. Jag vill inte låta negativ, jag tycker att kaféscenen är trevlig, men jag arbetar på en annan nivå som professionell gallerist. Ställer man ut på ett kafé har man förmodligen inte ambitionen och viljan att satsa allt på en jobbig och krävande karriär, utan målet tror jag är att över huvud taget få visa upp det man gjort, få uppskattning, få in en slant kanske. Jag har aldrig sett konst av hög kvalitet på ett fik. Det är så gott som alltid amatörkonst.
Natalia Goldin Lundh tror inte heller att kaféer är lösningen för ”den seriösa konsten” att nå ut till en bredare publik, än den som självmant söker sig till hennes galleri.
– Samtidskonst är en väldigt liten del av kulturlivet, det har aldrig varit något för den stora massan och kommer så heller aldrig att bli. Jag tror att om man är genuint intresserad av samtidskonst så kommer man till slut att söka upp det själv, och inte behöva få det serverat.
Ernst Billgren ser dock kaféutställningar som en möjlig väg till en lyckad karriär.
– Den generella regeln är ju att det är sämre att ställa ut på kaféer, eftersom det har lägre status. Men regler kan förändras, och att göra fel kan ibland vara rätt. Själv har jag har alltid försökt göra tvärtemot vad som är rätt – och det har ju gått bra.
Men att ha en karriär och sälja dyrt är inte heller det självklara måttet på framgång.
– Konst som ekonomisk investering är helt ointressant för mig, säger konstnären Johanna Bergh. Jag är dålig på att ta betalt och därför får jag ha ett brödjobb som betalar hyran. Men jag vill att folk som gillar mina tavlor ska ha råd att köpa dem också. Konst är en viktig del i mitt liv och när folk köper mina tavlor blir det en del av deras liv också.
Läs mer om kafékonsten i Stockholm: Här finns kafékonsten.