Himmel så mycket färg! Och så många målningar! Alldeles för tätt hängda, tycker jag först. Ibland tar de ut varandra på utställningen ”Den stora färgskrällen – Leander Engström, Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald”. Ändå visar Liljevalchs konsthall bara etthundrafemtio verk av de tre konstnärerna, vilket ska jämföras med de fyrahundrafemtio som trojkan för nittio år sedan ställde ut i den då nyuppförda konsthallen.
Kan det vara att vi sedan 1918 vant oss av med salongshängningar? Konstnärernas dukar blandas i utställningsrummen, och på bild efter bild krockar signalrött och kornblått med pistaschgrönt och citrongult. Därtill kommer kompositionernas braskande och lösa teatralitet. Dramatiska draperier, figurer och balkonger omramar utsikter ställda på diagonalen och sedda ur fågelperspektiv. Människor vimlar runt varandra som krumelurer på blossande masscener, och konturer och rekvisita flaxar lite hit och dit.
Jag hade önskat få mina fördomar krossade, önskat en mer komplex bild av Isaac Grünewalds måleri, som jag alltid uppfattat som yvigt i förhållande till Sigrid Hjerténs. Men ”Den stora färgskrällen” befäster mina fördomar. Parets olikheter kan visserligen inte alltid urskiljas; de hade ju båda gått i Matisses skola i Paris och målade ofta samma motiv. Utställningen befäster dock Sigrid Hjerténs överlägsenhet. Hon var en färgvirtous. Som målare hade hon samma raffinerade luktsinne som Manet. Denna känslighet och näsa för färgtonernas syrlighet bär hennes stundom alltför vispande kompositioner.
Leander Engström blir här trojkans svagaste länk. I det tidiga Parisrummet har han ett praktfullt rubinrött porträtt, som jag imponeras av. Men efter sin dekorativa fas med mängder av Matisse-inspirerade s-kurvor blir han djupt influerad av Cézanne. Och ett halvdant Cézanne-epigoneri är alltid trist. Engström förlorar också på konkurrensen med de andra medutställarna.
Jag slås av att så mycket i salarna är tecknat. Alla tre tecknade med färg. Sigrid Hjertén formaliserade maken Isaac till ett återbrukat och svängigt emblem, och hon tecknade sonen Ivans ögon till ovala stenar, vilket för tankarna till egyptiskt fajjummåleri. Hennes konturer fungerar som graffiti eller kråkspark på duk. Det är lätt att förstå att hennes måleri, likt Sonia Delaunays för övrigt, inspirerats av folklig keramik och textil.
Isaac Grünewald är mer ojämn. Ibland målar han rena karikatyrer. Men flera Stockholmsvyer, några bilder av hustrun samt det skissartade porträttet på Pär Lagerkvist är suveräna. I övrigt måste jag i utställningens porträttsal konstatera att ingen av de tre var någon psykolog.
För att undvika mättnad och förvirring är det klokast för besökaren att följa kommissarien Anders Wahlgrens tematiska utstakning genom konsthallen. Men det är också härligt att i mängden kunna stöta på verk som aldrig tidigare, eller åtminstone knappt någonsin, visats offentligt. Till exempel har den strama Sigrid Hjertén målat sin make inbegripen i en kollektiv orgie på mattan. Den lilla akvarellen ”Så har vi det hemma hos oss” är kanske en ironiskt menad bagatell, men den vittnar åtminstone en aning om det utsvävande liv som kan spåras hos samtida tyska expressionister. En dekadans som den svenska ankdammen brukade anklaga paret Sigrid och Isaac Grünewald för, men som av deras verk att döma i så fall nogsamt doldes bakom en borgerlig livsstil.
Man glömmer lätt att paret Hjertén–Grünewald stod mitt i det samtida europeiska konstlivet. Även om de förlöjligades i samtida svensk press och modernismen inte slog igenom här förrän med Stockholmsutställningen 1930 deltog de på Der Stürms utställningar i Berlin. Och särskilt Sigrid Hjertén bodde långa perioder i Paris, vars intellektuella liv uppenbarligen inte var henne främmande. Till skillnad från flertalet andra svenska konstnärer i exil talade hon franska, och den franska storstadens gatuliv skymtar ofta som en fond för hennes fauvist-inspirerade interiörer.
Antirenässansperspektivet är trions gemensamma nämnare. I dag måste vi försänka oss i dåtiden för att fatta att detta ofta behagfulla skugglösa ytmåleri kunde uppfattas som så fruktansvärt. Paret Grünewald kallades ”konstbolsjeviker”, vilket bottnar i att Isaac Grünewald kom från en judisk familj och inte skämdes för sig. Men invektiven närdes av en hopkoppling av estetik och politik. Att målarna bröt mot gängse perspektivlagar betraktades som ett bevis för att de angrep samhällets alla godtagna värdehierarkier. Deras estetik upplevdes som ett hot mot konsensus och hela den svenska samhällsmoralen.
Hur ter sig då detta måleri på en så gigantisk utställning år 2008? Jo, som ett lättillgängligt, ofta behagfullt, fortfarande fräckt men ibland alltför tunt berättande, som borde kopplas ihop med samtida strömningar i Europa. Detta är inte ett intellektuellt tilltal utan en utpräglat visuell/musikalisk postimpressionism – långt från men ändå parallell med den franska kubismen och dadaismen. Och även om ”Den stora färgskrällen” konstnärligt skulle ha vunnit mycket på en reducering av antalet verk har utställningen nu fått en historisk vidd som gör den till ett tidsdokument.