Jag är dimmig av en förkylning när jag ser Marie-Louise Ekmans utställning på Angelika Knäpper Gallery. Det är ett bra tillstånd för att se hennes nya verk, som redan i sig själva påminner om febriga synfält.

Titlarna beskriver dem nyktert: ”Dam med två huvuden, tre handväskor och tre dörrar”, ”Dam med tre kroppar, två speglar och en utgång”. De påminner om ett dubbel- eller trippelseende, och de upprepade figurerna hamnar i ett underfundigt läge mellan delirium och bearbetning av sociala konventioner. Den återkommande kvinnofiguren liknar en schablon från 40-talet med prydligt hår och röd klänning. Lampor och soffor blir markörer för det välordnade hemmet. Nio lampor och fyra soffor tror jag en målning rymde.

Ibland är det rakt på sak. Som i två verk där en äldre kvinna sitter i sin säng och avföringen rinner ned på golvet. Men oftast är det blandningen av Ekmans sakliga bildspråk och känslan av gungfly i motivvärldarna som blir så stark. Kroppsvätskor och demoner avtecknas med samma prydliga linjer som golvlampor och handväskor. Pappa vilar numera lugnt i sin grav, medan mamma är närvarande och har det stökigt omkring sig.

Tonen är lakonisk. Här återkommer också en skadad kropp, styckad i delar som upprepas och upprepas. Bidrar inte repetitionen till indifferens? Tvärtom finns något av styrkan i att få betrakta tillvarons hela register utan att behöva värdera allt. Armen är av. Okej.

Det är intressant att jämföra med Meta Isæus-Berlins utställning på Andréhn-Schiptjenko, en annan målare som skildrar kvinnans rum, med dess kläder, interiörer och drömmar. Trots att uttrycken står långt ifrån varandra finns det något som förenar: förmågan att bygga upp lager på lager. Då menar jag inte tekniskt, utan de rum och mentala rum som mejslas fram i bilden.
En känsla av samexisterande tillstånd. Isæus-Berlin beskriver själv i ett katalogförord hur dröm, dagdröm, fantasi och verklighet genomkorsar och läggs på varandra.

Med ömsom skira och tunna färglager, ömsom kraftiga och tjocka mejslar konstnären fram en av de vackraste utställningar jag sett på länge. Några av verken är som heminredningsdrömmar – trots att disken står kvar på bänken. Andra irriterar mig i sin klumpighet och kletiga färgskala. Men det är också en del av det hela, precis som Ekmans kroppsvätskor och röriga lägenhet.

Bakom skira klänningar i en garderob öppnar sig ett bildrum med en skog. Att bestämma vad detta är för slags rum är omöjligt, man får följa med ned i kaninhålet och se vad som händer. Från ett svävande vackert rum i Miami till Rauschenbergs get i samma andetag. Det viktigaste är känslan av flerdimensionalitet, av rum i rummen. Ett försök att så adekvat som möjligt gestalta hur verklighet och föreställningar flyter samman. Hur det kan se ut, hur det kan drömmas och tänkas. Det är storslaget.