Mary Ellen Marks fotografier av funktionshindrade barn på Island utstrålar värdighet och värme. DN:s Maria Lantz ser en märkvärdig utställning som får henne att gråta – av glädje.
Mary Ellen Mark utsågs nyligen till den mest inflytelserika kvinnliga fotografen genom tiderna av en prestigefylld amerikansk fototidskrift. Nu visar hon en ny serie bilder på Nordiska museet. Utställningen ”Underbarn” är en berättelse om svårt funktionshindrade barn och deras vårdare på Island.
Mary Ellen Marks fotografiska stil, med rötter i amerikansk och fransk 30-talsrealism, var tongivande inom den internationella konstfotografin fram till mitten av 1980-talet. Som lärare och konstnär har Mary Ellen Mark alltid framhållit ett slags fotografisk moral, ett konstnärligt imperativ som kan beskrivas med orden empati med den utsatta människan. Hennes dokumentära bildserier från indiska bordeller, Moder Teresas välgörenhetsinrättningar och om hemlösa i Seattle är klassiker, men mest känd är hon kanske för serien ”Twins”, fotografier på tvillingar i USA där likheter och olikheter hos tvillingparen framträder på ett ömsint och lätt surrealistiskt vis.
Men den empatiska ambitionen är inte alltid helt enkel att förhålla sig till med kameran som redskap. Skillnaden mellan att visa respekt och att utnyttja sitt motiv är ofta hårfin, särskilt när maktförhållandet mellan fotograf och objekt är stort. Med den postkoloniala kritiken under senare år har fotografer som Mary Ellen Mark ofta fått utstå omläsningar och berättigad kritik, så det är inte utan vånda som jag närmar mig ”Underbarn”. Jag är rädd att utställningen skall förmedla obehagliga känslor av voyeurism. Lyckligtvis kommer mina farhågor helt på skam.
Island, som åtminstone till alldeles nyligen var ett rikt land, ger förstklassig vård åt sina mest utsatta. Mary Ellen Marks svartvita bilder, traditionellt kopierade och rika på mjuka gråtoner, pekar därför inte på någon brist i vården. I stället berättar bilderna om känslosamma relationer mellan barnen, och mellan barn och personal. De hudnära fotografierna ackompanjeras av dokumentärfilmen om Alexander och hans familj. Filmen, gjord av Mark och hennes make Martin Bell, lägger till en del men det är fotografierna och de korta texterna som berör.
På ett ställe förklarar Mark att hon inte vill framställa barnens liv som enkelt och bekymmersfritt, men att miljön är upplyftande eftersom alla är så fyllda av kärlek och värme. Detta är styrkan i utställningen: den handlar om livet bortom utseendefixering, konsumtion, konkurrens och statustänkande. En av vårdarna uttrycker sin lycka över att få arbeta med barnen: ”De här barnen har inte förmåga till någon ondska”, säger hon.
Det är en känsla som genomsyrar fotografierna och till och med får mina tårar att trilla. Inte av kletig sentimentalitet utan i glädje över att dessa barn har det bra. Bilden på Bragí som sover och Sandra som kramar sin kompis Kristján river murar av fördomar och försvar, och utgör en direkt koppling till frågor om värdighet och omsorg. Ytterst handlar det om vad vi skall ha vårt samhälle till och vad det innebär att vara människa.
Det är märkvärdigt.