Vad ser du mest fram emot i höst?
– Det måste ju vara min egen utställning ”Tid & plats: Los Angeles 1957–1968” – om inte annat för att det numera är så sällan jag själv hinner curera.
Vilken roll har Moderna museet som institution i stadens konstliv? Vilken är er uppgift?
– Vi är det enda museet för 1900- och 2000-talskonst av kaliber norr om Amsterdam eller Düsseldorf. Mycket av det vi gör kan ingen annan göra – framför allt när det gäller att visa internationell konst från tiden före 1970. Sedan ska vi ju ha ett brett och samtidigt vasst program som är både samtida och historiskt, svenskt och utländskt.
”Stockholm är inte Berlin/London/New York” brukar det ganska ofta låta. Du har jobbat både i Danmark och i London, vad tänker du om det?
– Nej, Stockholm är inte Berlin/London/New York, men Stockholm är ett konstmirakel! Ingen annan stad har så många offentliga konsthallar för samtidskonst per capita – även i absoluta tal har vi fler än någon av de där städerna. Vi har en mer sofistikerad och kunnig publik än någon annan stad jag arbetat i och därtill många bra gallerier – och som sagt – Moderna museet. Stockholms svaghet – som leder till talangflykt till bland annat Berlin, är svårigheten att hitta bra ateljéer och bostäder till anständiga kostnader.
Har du något offentligt favoritkonstverk?
– Ja, men de är få. Sivert Lindbloms hästar på Blasieholmstorg är kongeniala för sin ovanliga respekt för platsen – och inte minst för den förbipasserande betraktaren – kanske på väg till jobbet i i gryningen.
Moderna museet, på Skeppsholmen, visar i höst utställningar med den tyske surrealisten Max Ernst, konst från Los Angeles 1957–1968 och den lettiska fotografen Inta Ruka.