– DET VAR INTE FÖRRÄN hennes stora linoleumsnitt hängde på plats här på Dansmuseet som Dorota Krakowska insåg hur mycket hon påverkats i sin konst av scenen och teatern, säger Joanna Ocias, utställningens curator och själv formgivare.
– Det känns som om hennes verk för första gången hamnat på rätt plats.
Att Dorota Krakowska inte sett hur nära hennes verk ligger teatern förrän nu kan verka märkligt. Hennes far var en av Polens mest kända regissörer och teaterteoretiker och många andra i familjen arbetade med teater. Möjligen är det för att värna om sin integritet som självständig konstnär som hon själv inte sett denna påverkan.
– Det händer ofta att man inte ser det som man har på
nära håll, säger Joanna Ocias.
Faktum kvarstår att de åtta figurerna på de monumentala grafiska bladen främst påminner om dansare, fångade mitt i en rörelse.
UTSTÄLLNINGEN ÄR YTTERST sparsmakad. Det första betraktaren möter är en stor videoinstallation med en man och en kvinna i vita trikåer som långsamt närmar sig varandra och ställer sig tätt intill varandra för att sedan vända och gå åt var sitt håll. Vid projektionsytans ytterkanter ställer de sig i var sin svart halvsiluett där de står delvis skymda till nästa kontaktförsök. Hela tiden förefaller de helt omedvetna om den andres närvaro. Denna installation – ”Antropomachia” – har Dorota Krakowska gjort tillsammans med konshistorikern och konstnären Leszek Danilczyk och den speglar ett centralt tema i all hennes konst, berättar Joanna Ocias.
– Det handlar om hennes förhållande till ”den andre”. Om de misslyckade försöken att etablera kontakt mellan människor. Det finns en potential för människor att utvecklas tillsammans, men bristen på empati gör att de aldrig kan bli lyckliga, att de skils åt, säger hon.
Dorota Krakowska och Joanna Ocias gick samtidigt på konstakademin i Krakow. En gedigen utbildning med ett brett utbud av teori, filosofi och sociologi, och som krävde av eleverna att de satte sig in i grunderna i alla befintliga tekniker innan de började experimentera.
– Dorota arbetar med klassisk traditionell träsnittsteknik. Först gjorde hon främst självporträtt, senare gick hon över till hela figurer. Alltid i former som anknyter till teater.