EGENTLIGEN ÄR DET ENKEL PSYKOLOGI. Så länge vi låter bli att bearbeta smärtsamma erfarenheter fortsätter de att påverka oss. Medvetet eller omedvetet.
Konstnärerna Jenny Wiklund, Stina Brockman och Hanna Ljungh har utgått från det fenomenet i den nya utställningen Vittring.

– Vi har tagit fasta på vilseledande åtgärder och skyddande förklädnader som vi använder oss av i konfrontationen med det som är svårt, säger Jenny Wiklund som i sin konst skapar karaktärer med olika sjukdomsdiagnoser.

Den här gången ställer hon ut ”Schizophrenia”, en kvinna som hålls vid liv i en kuvös. Hennes två ansikten ligger där med hud som nästan håller på att lossna och tyr sig till varandra.

– Verket handlar om våra identiteter, att vi är olika i olika sammanhang. Och det handlar om huden som ett skydd mot omvärlden. Hos många är huden ganska tunn och det gör oss utlämnade. Kuvösen är hennes enda trygghet, det som håller henne vid liv. Hon ligger där i ett utdraget nu, och samtidigt som vi vet att hon inte klarar sig utan den där maskinen är det en läkande process, säger Jenny.

HANNA LJUNGH STÄLLER UT ett litet träd som slits åt olika håll av speldosor som spelar olika melodier, precis som vi människor som hela tiden slits mellan olika viljor. Hon visar även en film där hennes ansikte täcks av kamouflagefärg.

– Kamouflage handlar ju om att smälta in i omgivningen för att överleva, men även om att ta på sig en mask och bli något annat, säger hon.

STINA BROCKMAN VISAR fotografier på tyg som hänger från taket. De suggestiva bilderna föreställer olika steg i bearbetandet av en svår händelse. Där finns fetischen, avstängdheten, hämnden, men även en tråd att följa för att ta sig ur det där mörka.

– Det är spännande för jag har tagit de här bilderna intuitivt och det är först efteråt som jag satt mig ner och försökt förstå vad de handlar om, säger Stina.

Utställningen öppnar vid midsommar, mitt i brytpunkten mellan ljus och mörker. Det är också precis vad utställningen handlar om. Mycket mörker, men också hopp.

– Mörkret är viktigt, man måste ner och dyka för att kunna komma upp igen. Det är först när man varit nere på djupet som man vet hur långt det är dit ner, och då känns det lite längre bort när man kommit upp igen, säger Jenny.