I sin ateljé i Bagarmossen förklarar Gunnel Wåhlstrand hur ett pappersfel fick henne att förstå att hon var klar med sin pappa.
– Jobbet med den här utställningen började med en bild tagen på min farfar. Den skulle vara det första man såg när man kom in i utställningssalen, väldigt stor och viktig. Det är en bild där han sitter bland tusentals böcker i Carolina forskarsal i Uppsala. Han vänder ansiktet mot kameran.
Om man ska dra The Gunnel Wåhlstrand-story, så brukar den ju gå ungefär så här: din pappa tar livet av sig när du är ett år – du ägnar ditt liv åt att måla av honom, utifrån bilder tagna av din farfar.
– Mm. Och jag höll på med den där biblioteksbilden skitlänge, den var svår och rolig, det kändes jättebra. Men så sket det sig.
Hur då?
– Ett fabrikationsfel i pappret som gjorde att tuschen blev alldeles stenig, flammig och äcklig. Det är många månaders arbete som jag bara får slänga. Jävla papper.
Jobbigt.
– Men det konstiga var att jag kände ingenting. Ingen sorg, ingenting. Tvärtom, det kändes nästan kittlande och spännande på något vis.
Varför kände du ingen sorg, tror du?
– Bilden var väl inte så viktig som jag trodde. Då hade jag ju blivit förkrossad. Det var det jag insåg, att pappas sida av släkten kanske är färdig nu på något sätt. Vi pratade aldrig om pappa när jag växte upp, men genom att måla honom och farfar har jag fått någon sorts relation till dem. Och när den där biblioteksbilden sket sig var det någonting som släppte, något annat tog över, något som plötsligt kändes viktigare än både pappa och farfar. Då gjorde jag den här.
Det är ett porträtt. Vem är det?
– Det här är min morfar. Lennart. Han dog också, när min mamma var tre, så han har aldrig funnits för henne. Det kändes som en stor grej att göra honom, för min mammas skull. Det är första gången på åtta år som jag målar i färg – och det är första gången jag är på mammas sida, hos hennes äldre släktingar.
Morfar har ett sår här, över näsbenet.
– Han var stridspilot. De skulle ha en övning där de bara skulle skjuta med lösa skott, men så var det något fel, så de sköt skarpt i alla fall. Så jag har hittat på för mig själv att han har fått de här skadorna i samband med det.
Han ser allvarlig ut.
– Hm. Och den här bilden, som hänger bredvid har också med morfar att göra. Det är en bergslänt i Salerno i Italien. Han kraschade där och dog, 1947. Många år senare åkte mormor och morfars bror och andra i hans familj ner till Italien för att se platsen där han kraschade, så det är någon av dem som har tagit bilden.
Vacker bergslänt. Hur var det att måla den bilden?
– Ja, det är någonting med den där… jag ville inte att det skulle ta slut. De står och tittar ut över det där landskapet och letar efter morfar, efter hans närvaro. Och det är ju det jag gör också, tittar ut och letar. Det måste få ta tid för mig, jag vill in i bilderna. Och sedan stanna där länge.
In i bilderna?
– Alltså, nu känner jag ju att jag har varit där i Italien, i himlen och trädkronorna, tillsammans med min mormor. Och likadant med porträttet på morfar – en dag här i ateljén för inte så länge sedan mötte jag hans blick för första gången, jag kände hans käkar och näsborrar. I de ögonblicken glömmer jag bort att det är jag själv som har gjort bilden, att det bara är tusch.
Det låter häftigt.
– Det är en väldigt bra känsla.
Gunnel Wåhlstrand har vernissage i dag, torsdag 27 augusti, på galleri Andréhn-Schiptjenko, Hudiksvallsgatan 8, t S:t Eriksplan. Utställningen pågår fram till 4 oktober.