Jag har svårt att stå still. Inte bara för att indierockbandet The Smiths mest kända låtar strömmar ur högtalarna på hög volym, utan för att jag vill se vad som händer på tre olika filmskärmar samtidigt. Jag går fram och tillbaka genom Marabouparkens konsthall och ser först en indonesisk kvinna röra sig som en trotsig Patti Smith när hon framför introt till ”Rubber ring”. Till höger om henne tar en turkisk glittersminkad kvinna över refrängen med ett lätt lidande ansiktsuttryck. Ytterligare några meter bort ser jag en colombiansk kvinna i röd klänning tralla sig avslappnat in i nästa vers.

Idén till verket ”The world won’t listen” uppstod för sju år sedan, när den brittiske konstnären Phil Collins (inte att förväxla med sångaren med samma namn) backpackade runt i Colombia.

– Jag hängde på rockklubbar i Bogotá och slogs av att de inte spelade typisk latinamerikansk musik som man kanske hade kunnat förvänta sig, utan The Smiths och andra indielåtar som jag själv vuxit upp med och lyssnat på hemma i industristäderna i nordvästra England. Jag tyckte att det var intressant, för att det visar hur populärkulturen sprider sig över vår globaliserade värld och påverkar människor i helt olika kulturer, säger Phil Collins när han visar mig runt i utställningen.

Collins samlade ihop en grupp lokala musiker i Bogotá och lät dem ta ut noterna till Smiths samlingsalbum ”The world won’t listen” från 1987. De spelade in låtarna instrumentellt, byggde en karaokemaskin och började annonsera efter lokala Smithsfans som kunde sjunga låtarna framför kameran. Affischer klistrades upp över hela stan och snart hade ett hundratal människor hört av sig.

– Jag trodde inte att gensvaret skulle vara så stort, men det visade sig att det finns massor av Smithsfans i varenda storstad, säger Phil Collins som senare upprepade projektet och spelade in den andra och tredje delen av verket i Turkiet och Indonesien.

Fansen fick välja själva hur de ville framföra sina låtar. En kille kom iklädd femton olika t-tröjor som han klädde av sig en efter en under låtens gång. En kvinna tog med sig sin bebis, och två andra fans passade på att visa upp alla sina Smithsalbum och sparade tidningsartiklar mellan verserna.

– De flesta hade övat in danssteg och poserat hemma framför spegeln. Alla kunde texterna utantill trots att det ibland är ganska komplicerad engelska. Det märktes att de inte alltid förstod vad orden betydde. För dem handlade det snarare om en koppling till ljudet och uttrycket, säger Phil Collins.

– Hela idén med karaoke är ju att det ska vara personligt och inte perfekt. Det gör det väldigt utlämnande. Hur du väljer att framföra en sång säger väldigt mycket om dig som person. Extra tydligt blir det när man ser olika personer framföra sina tolkningar av samma låt – samtidigt.

Verket blir på så vis ett humoristiskt, men samtidigt ömsint porträtt av mänskligheten. Det visar på människans identitetssökande och längtan efter ett individuellt uttryck. Och om hur man kan konstruera sin egen identitet, till exempel genom idoldyrkan och kärleken till ett visst musikband.

Men det handlar även om hur populärkulturen formar oss och samhället i stort – på gott och ont.

– Verket visar på den kraft med vilken populärkulturen sprider sig och förenar människor ur olika kulturer i oväntade möten, säger Phil Collins och fortsätter:

– I dag är populärkulturen en politisk kraft. Vi lever i en värld där människor är mer engagerade i senaste omröstningen av Idolfinalen än av att rösta i politiska val. Vad innebär det för vårt samhälle?