Intervjutekniker avslöjas.
Fyra former av samtal krockar mot varandra i Saskia Holmkvists nya utställning som nu visas på galleri Index. I de två filmerna ”In character” och ”Role control” spelar skådespelare upp två samtalsscener. Den oväntade vändningen kommer när samtalen mitt i filmerna byter karaktär: den vänliga anställningsintervjun blir ett hotfullt polisförhör, den resonerande parterapin blir till en politisk medling mellan två makthavare.
– Jag har tidigare arbetat med metoder för att kommunicera, säger Holmkvist. Men om mina tidigare verk handlade om hur man bygger upp sin trovärdighet så är samtalets maktstrukturer utgångspunkt för de nya filmerna. Hur ett samtal kan formas genom olika avsikter och strategier. När tonläget skiftar i filmerna förstår man som betraktare de olika bakomliggande agendorna. I själva vändningen i filmerna märker man likheter och olikheter mellan olika intervjutekniker.
Inför arbetet med filmerna har Saskia Holmkvist intervjuat personer som använder just intervjuformen i sitt arbete, som rekryterare och poliser. För att uppmuntra öppenhet handlar det i dessa yrken ofta om att få den intervjuade personen att känna sig trygg. Men i ett polisförhör är det andra spelregler som gäller.
– En polisiär intervjuteknik handlar inte om att charma fram bra svar utan att sätta sig i respekt för att få fram sanningen. Så i den situationen kan man gå över gränserna för vad som är personkränkande. Så skulle man kanske inte prata med en politiker. I filmen vet inte karaktären som blir utfrågad att tonläget ska skärpas. I en verklig situation förbereder man vad man vill få sagt, som när man försvarar sig i rätten eller ska på en anställningsintervju.
Holmkvists tidigare arbeten har också handlat om kommunikation. I den uppmärksammade filmen ”Intervju med Saskia Holmkvist” från 2005 lät hon en pr-byrå coacha henne för att få henne att låta som en trovärdig konstnär. Just konstnärsrollen är något hon utforskat i många av sina verk, något hon gör ett avsteg från med den nya utställningen.
– De senaste åren har jag nästan enbart arbetat i relation till konstvärlden. Fast egentligen har jag kanske aldrig varit så intresserad av konstvärldens strukturer i sig, utan snarare hur dessa kan fungera som en metafor för andra delar i samhället. Och då har det varit enklast att titta på sin egen omgivning.