”Att börja rita serier räddade Coco Moodyssons liv” läste jag någonstans. Var det så?
– Det där har jag snott från Lena Ackebo, hon sa det i en intervju och det lät så bra. Men det ligger någonting i det.
Hur då?
- Jag blev en mycket gladare person när jag började rita.
Du började teckna först när du var 30, vad gjorde du innan?
– Först jobbade jag jättelänge som undersköterska. Sen skulle jag bli teckenspråkstolk men hoppade av utbildningen. Jag vantrivdes och var så jävla dålig – ingen förstod vad jag sa. Så började jag rita på kvällarna, i tusch på stora A3-papper. Efter ett par år hittade jag till serierna och då föll det liksom på plats.
Det som räddar ditt och dina kompisars liv i ”Aldrig godnatt” är punken. Var det så?
– Absolut. Punken har varit jätteviktig för mig i hela mitt liv. Utan punken tror jag inte att jag hade börjat teckna. Jag hade med mig att man fick göra saker fast man inte ”kunde”. När jag skulle välja mellan att gå åt konsthållet eller serietecknarhållet kände jag att i serievärlden fanns det plats för någon som inte hade utbildning, att man bara kunde ta ett papper och göra ett fanzine.
Hur länge fortsatte du att vara punkare?
– Det var mest mellan 1982 och 84, sen tog The Cure-grejen över alltmer.
Bytte du stil ofta i tonåren?
– Nej nej, det var inte ”nu är jag syntare”, jag är ingen förrädare.
Lyssnar du fortfarande på punk?
– Jag lyssnade på massa punk när jag gjorde research till boken. Och jag lyssnar fortfarande på The Cure.
Hur lång tid tog det att göra ”Aldrig god natt”?
– Tre år med allting. Två år av det är att teckna, det gjorde jag varje dag mellan nio och tre. Och den tar typ en halvtimme att läsa!
Och när du inte tecknade?
– Jag letade efter husen i boken och läste flera årgångar av tidningen Vi, det var mycket stickat i den då.
Inte musiktidningar?
– Jo, jag läste Schlager, och tittade på foton från punkkonserter och modebilder. Jag jobbade jättemycket med att få kläderna rätt.
Det är mycket ”första” i ”Aldrig godnatt”: Första fyllan, första hånglet, första bandet. Tonåren är en mardröm för många, delvis för bokens Coco också, men samtidigt är det en väldigt rolig bok. Som när ni tre punkarbrudar dissar Per Gessle när han signerar skivor på Åhlens. Gick det till så?
– Ja, fast han såg inte lika ledsen ut i verkligheten. När jag gjorde research gick jag på en skivsignering med Per Gessle på Åhlens igen, jag tror det var 2005. Det var så jäkla läskigt för fansen var lika gamla som de var då. Men Per Gessle var så fin. Jag tänkte att jag skulle gå fram men då måste man ju köpa skivan.
Du är säkert trött på den här frågan… Coco är ett ovanligt namn, hur fick du det?
– En rolig version är att Victoria Principal, Pam i tv-serien Dallas, är min gudmor och att hon gav mig namnet, har du läst det?
Nej, men Pam var min favorit.
– Ja, hon är jävligt snygg, men jag såg om hela serien för ett tag sen och kvinnosynen är helt vidrig. Men hon är inte min gudmor, jag tror att det var min man som hittade på det någon gång. Det var min mamma som kom på namnet, hon bara sa det.
I boken är Cocos mamma nästan aldrig hemma utan hänger mest på Café Opera. En kväll blir Coco helt knäckt när hon kommer hem och mammans polare Bob och Börje har sex i hennes säng. Vad sa din mamma när hon läste boken?
– Hon har inte läst den än, men hon ska få göra det innan den kommer ut.
Vad tror du hon kommer att tycka?
– Jag vet faktiskt inte. Den kanske uppfattas som hård men jag tycker också att det finns kärlek och framförallt humor i boken. Och en slags försoning i slutet som jag hoppas att hon kan se.
Det är en superstark vänskap mellan de tre tjejerna i boken, har ni kontakt idag?
– Ja, de är mina bästa vänner fortfarande! Det är till dem jag har gjort den, det var så det började.
Vad vill du själv ge dina barn för uppväxt?
– Vi hade ju väldigt mycket frihet när vi var små och i dag kan jag tycka att barn inte har någon frihet alls, de är så hårt hållna. Jag vill försöka ha en bra balans, inte kontrollera dem för hårt men samtidigt finnas där för dem. Det är otroligt svårt.
Hur är det att komma tillbaka till Stockholm och Mariatorget?
– Jag blir lite förskräckt och lite sentimental. Men jag skulle aldrig vilja bo i de här kvarteren igen. Det är trevligare vid Skanstull.
Hur är livet i Malmö då?
– Lättare att leva än här faktiskt. Malmö är en väldigt cool stad, tillbakalutad och ”oimponerad”, men ibland kan det gå överstyr. Det finns ett lite missklädsamt dåligt självförtroende i Malmö som är helt onödigt för det är en fantastisk stad.
Saknar du aldrig Stockholm?
– Jo, jag saknar naturen och byggnaderna. Och mina vänner förstås, dem saknar jag jättemycket.
Ska du rita något mer ”Coco Platina Titan 3000” fanzine?
– Jag skulle jättegärna göra det, men det är svårt att planera, det är mer att plötsligt gör man ett litet fanzine.
Du gör självbiografiska, ibland väldigt utlämnande serier, men du verkar inte gilla att ställa upp på intervjuer.
– Nej, det stämmer inte, jag tackar sällan nej, bara om jag inte tycker att jag passar i sammanhanget. Visst, jag kanske inte skuttar av glädje, men det är väl okej.
För några år sedan gjorde du och din man Lukas Moodysson en bok tillsammans, ”Vårdcentralen Fontantellen”. Ska ni göra något mer ihop?
– Vi kanske gör något om konståkning, det är ett stort gemensamt intresse. Vi åkte till konståknings-EM i Göteborg i våras.
Du har sagt att din världsbild är mörk och att du ritar lite extra för dem som delar din världsbild. Får du mycket respons från läsare som känner igen sig?
– Ja, jag får de mest oväntade saker, som brev från autografjägare i Tyskland. Mina fanzines når ut förvånansvärt mycket.
Skickar du autografer till tyskarna?
– Ja absolut. Det roliga är att det alltid är från något liten håla. Och de vill alltid att man ska rita sig själv. En gång blev jag ombedd att rita ett självporträtt som gris.
Gjorde du det?
– Ja, det var så hårda instruktioner om hur det skulle vara och så fint papper med utlägg för frimärke och allt.
Snällt att gå med på att rita sig själv som gris.
– Ja, det är väl klart, herregud.