Hur var konståret 2007? Och vad kan vi förvänta oss av 2008? På stans expertpanel har putsat kristallkulan.
Det internationella konståret präglades av sommarens megautställningar, från biennalen i Venedig till Baselmässan. Här hemma handlade det framför allt om galleriernas massflytt och skandalen kring Moderna museets falska Warholskulpturer.
Men vilken var årets bästa utställning? Och när går botten ur konstmarknaden? På stan kontaktade några av konstvärldens trendorakel för en rapport.
Power Ekroth, oberoende curator, skribent och redaktör för konsttidskriften Site, ser sommarens stora utställningar som ett sundhetstecken.
– Konstmarknaden fortsatte mot nya höjder under 2007, trots att många olyckskorpar siat annorlunda. Champagnen flödar och priserna är stadigt höga. Något måste hända snart, det är säkert, men med tanke på de nya marknaderna och det enormt stora intresset för samtidskonst kommer marknaden inte att skrumpna ihop lika mycket som tidigare.
Även Andreas Ribbung, konstnär och utställningsproducent, ser ljust på framtiden.
– Stockholm har fått en otroligt levande konstscen med hela tre konstmässor, oräkneliga privatgallerier och fler konstnärsdrivna gallerier och konsthallar än någonsin.
Galleristen Jan Stene är mer pessimistisk.
– Konstcirkusen har blivit för stor, med alla mässor och biennaler. Det håller inte längre, konstnärerna borde ha sparkat bakut för länge sedan. Det märks på hemmaplan också, konkurrensen hårdnar om besökarna.
Galleri Brändström & Stene var de första som flyttade till det nya konstkvarteret på Hudiksvallsgatan. Vilket blir nästa heta konstområde?
– Oslo, säger Power Ekroth. Det är där det händer! Det är dags att vi upprättar unionen igen.
– Vasastan kommer att locka till sig fler gallerier, tror Nils Forsberg, pappaledig konstkritiker. På några års sikt, däremot, kommer det bara att finnas gallerior i innerstaden, inga gallerier.
Bonniers konsthall fyllde ett år i år. Flipp eller flopp?
– Det är en fet flipp, säger Jan Stene. Sara Arrhenius har en stark integritet och förmåga att ta egna beslut, det ska hon ha kredd för.
– Den långa raden av invigningsfester var mer imponerande än utställningarna, säger Andreas Ribbung.
Vad betydde skandalen med Brilloboxarna för Moderna museets anseende?
– Ingenting, säger Power Ekroth. Inte ens för Expressens läsekrets. Var det ens en skandal?
Det är pinsamt, förstås, säger Nils Forsberg. Och något av ett trovärdighetsproblem för hela den postmoderna konsten – man har ju gärna diskuterat förhållandet mellan original och kopia, men när det blir så här luddigt och dessutom kan översättas till dollar blir det mer problematiskt. Vissa kopior är liksom mer original än andra kopior.
Nämn en konstnär som förtjänar ett genombrott under 2008.
– Gustaf Broms är en konstnär som alltid gör imponerande väl genomförda utställningar, säger Andreas Ribbung.
– Johan Thurfjell har redan kommit ganska långt, säger Power Ekroth, men han förtjänar ett stort internationellt genombrott på bred front.
– Det finns många bra unga konstnärer, säger Jan Stene, men de har redan fått sitt genombrott. Jag tror på en stor comeback för John-Erik Franzén.
– Martin Karlsson, säger Nils Forsberg. Och Sara Lundén.
Vilken var då 2007 års bästa utställning?
– Årets bästa utställningar var William Kentridge på Moderna, Hans Jörgen Johansen på Brändström & Stene, Eva Lange på Konstakademien och Marco Cueva på Charlotte Lund, säger Andreas Ribbung.
Nils Forsberg föreslår Tova Mozard, medan Power Ekroth nämner Christoph Büchel i London, Børre Sæthre i Bergen och Urs Fischer i New York. Jan Stene är inne på ett annat spår.
– Marilyn Manson på Hovet i förra veckan var vansinnigt bra, det var konstperformance när den är som bäst. Det är fan det bästa som hänt på konstscenen i år.
Bo Madestrand pastan@dn.se