Trinidad Carrillo växte upp i Peru och flyttade till Sverige som tolvåring. I tjugoårsåldern återvände hon till barndomslandet och började fotografera familj och vänner i ett försök att fånga stunden och hålla den kvar. Elva år senare reser hon fortfarande mellan Göteborg och Lima och fotograferar platser och människor vars öden flätas samman av dessa fotografier.
– Jag ser bilderna som en poetisk registrering av den verklighet jag inte hinner med. Det händer så mycket hela tiden, som man inte hinner ta in förrän efteråt. Bilderna blir ett sätt att fånga den parallella verkligheten, det som hände medan jag höll på med något annat, säger Trinidad Carrillo.
Som en dagbok?
– Ja men inte en dokumentär dagbok, utan mer som en dagbok där man beskriver sin dag med en dikt eller en sång. Det är så jag ser bilderna, som sånger eller poesi om verkligheten.
Hon säger att det började som ett sökande efter något omedvetet.
– Ett sökande efter det jag missat. Eller en nyckel till den jag är, eller något jag saknar. Jag letar efter mönster i det som händer, men också efter bevis på något som förblivit osagt. Fotografier handlar ju om att spara på minnen som man kan ta fram och titta på, som en bekräftelse på det som hänt.
Utställningen heter Braiding och titeln anspelar både på hur människorna och platserna flätas samman, och på bildernas sammansättning. Trinidad har hundratals bilder och beroende på hur hon sätter ihop dem, förmedlar de olika saker.
Dessutom flätas bilder av verkliga händelser samman med iscensatta fotografier på ett sätt som gör det omöjligt för betraktaren att veta vad som verkligen hänt och vad som arrangerats av konstnären. Inte ens Trinidad kan avgöra det.
– Ibland iscensätter jag och ibland är jag mer öppet sökande. Jag tar bilderna med en gammal analog kamera och när bilderna framkallas vet jag inte längre vad jag har iscensatt och vad som är ett riktigt minne. På något vis blir allt riktiga minnen. Det är som om vi omedvetet tror att det är verkligt bara för att det finns på ett fotografi.