Lördagnatt. Ett gäng killar i fotbollströjor slirar bort mot Gröne Jägarens öltappar på Götgatans högerflank. En taxi släpper av ett tjejsällskap på vingliga klackar utanför Scandic Malmens bar. Det är regn i luften. Studenternas röjande har övergått i bakrus, flakdansandet och ölsprutandet är slut för säsongen och det är långt till nästa lönehelg. Ändå kommer Citypolisens krogsektion denna helg att gripa tretton personer för narkotikabrott samt två för våld respektive hot mot tjänsteman.
Gruppchef A möter upp vid Medborgarplatsen med sin kollega R. De är i trettioårsåldern. Jeans och välvårdade sommarjackor. Prydligt klädda för en utekväll. Det är bara den tunna spiralsladden till öronsnäckan som skiljer dem från den festsugna omgivningen. Deras fyra spanarkolleger borta på Folkungagatan har redan hittat kokain på tre gäster i en bar runt hörnet.
– Det var tre fotbollskillar som gick in på toaletten ihop och stannade lite för länge. När vi skulle prata med dem så kickade väl kokainet in och en av dem blev vild och började slåss, vi fick använda handfängsel till slut, sammanfattar kollegan H kort efteråt, en av sektionens fem kvinnliga poliser. Hon pratar om en ny, aningslös syn på droger. Sjuttiotalets antiknarkpropaganda ”biter inte längre”.
– De är så många unga som inte tycker att det är konstigt att prova kokain i dag. Eller att umgås med folk som tar. De tar inte ställning mot drogerna och blir förvånade när vi kontrollerar någon i deras sällskap.
Tillgången på nysnortade stockholmare är god.
Kokainet finns – precis som i författaren Jens Lapidus ”Stockholm Noir”-svit överallt. Överallt. Inte minst på krogarna, både de tjusiga och de mindre tjusiga: På Stureplan invid de isade skaldjursplatåerna och immiga Le Mont Damné-buteljerna. I innerfickorna på Medborgarplatsens gäster med 119-kronors baconburgare på borden. Som en bonusboost efter starkbirorna och pizzan i förorten.
Den här verkligheten finns fångad i siffror:
Förra året rapporterade de arton civilklädda poliserna i Krogsektionen 1 218 narkotikabrott jämte 220 övriga brott – rån, våld, vapenbrott, hot, etcetera. De fann drygt ett halvkilo kokain – cirka 5 000 doser – 800 gram heroin, nästan ett kilo amfetamin och ett och ett halvt kilo hasch bland annat. Totalt 3,2 kilo narkotika beslagtogs hos 926 personer.
Sedan Krogsektionen bildades 2002 har antalet beslag stadigt ökat, men det som hittas är ändå bara en bråkdel av de verkliga mängderna, sannolikt långt mindre än 10 procent. Enligt Tullverkets försiktiga uppskattningar förs det in mellan 500 och 1 000 kilo kokain i Sverige varje år värt minst 5 miljarder kronor.
Det kallas ladd. En näsa. C. Charlie. Yeyo. En gubbe. Flake. Kola. Blow. Snö. Näskaffe. Soda. Koks.
Nästan 200 000 svenskar har i dag provat kokain, enligt Folkhälsoinstitutets preliminära siffror i en kommande befolkningsstudie. En konsumtion i nivå med många andra EU-länder och de unga kvinnornas – 15–34 år – kokainintag är nu är mer än dubbelt så stor som männens, konstaterar Lasse Wierup och Erik de la Reguera i sin nyutkomna ”Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman”. En bok vars huvudtes är att det högsta priset för kokainet inte betalas av snyggsniffarna på Birger Jarlsgatans barer utan av de fattiga i Colombia och Mexiko, de som odlar och smugglar råvaran.
– Jag tror att den här senaste kokainboomen i Sverige började med IT-eran, säger Wierup. Det fanns så extremt mycket pengar då med chartrade plan till Åre och champagnebad, och hjältarna var plötsligt IT-nördar. Kokain blev ett sätt att manifestera hur lyckade de var och sedan spreds det till nya grupper, som journalister och alla unga tjejer som bjöds in på festerna.
Priserna varierar i dag mellan 400 och 1 000 kronor grammet, en normaldos är cirka 0,1–0,3 gram, det har förvisso blivit billigare per gram, men kokainet späds också ut alltmer.
– Samtidigt vill man knarka dyrt. Kola och champagne – det är ju de signalvärden du köper; bilden av att du kan knarka på samma sätt som de riktiga coola, säger Lasse Wierup som konstaterar att få är lika intresserade av att köpa amfetamin för 250 kronor grammet fast det har en längre effekt.
Krogsektionens spanare är alltid beväpnande och bär skyddsvästar. De gjorde sjuttio vapenbeslag förra året, därav åtta skjutvapen. Över 75 procent av deras narkotikakontroller ger resultat. Störst mängder kokain hittar de tidigt på helgkvällarna helt enkelt för att det då fortfarande finns pulver kvar i partygängens självförslutande plastpåsar, redlines.
Klockan kvart i elva ser A och R två gäster vid en uteservering på Medborgarplatsen som väcker deras misstankar. Männen visiteras diskret i en gränd intill men har inga droger på sig. En av dem är upprörd och undrar gång på gång varför han kollas så ofta innan han återvänder till sitt krogbord.
– Det vi sysslar med är också att störa, säger A efteråt. Vi träffar alltid på välkända personer som vi har arbetat mot tidigare. De blir kollade oftare, men eftersom de löper högre risk att åka fast så bär de sällan narkotika på sig, i stället kan det förstås vara någon i deras sällskap som har varorna på sig.
Spanarna i Krogsektionen träffas inför varje arbetspass på våning sju i de tjänstemannagrå lokalerna vid Bergsgatan på Kungsholmen för ”utsättning”. Kaffe i plastmugg i grupprummet. De går igenom den underrättelseinformation som samlats in; vad som händer i city, vilka klubbar som är öppna, vilka konserter som arrangeras och vilka personer, bilar och områden som är värda att granska. Informationen styr inriktningen på nattens arbete. Spanarna rör sig mellan ett stort antal uteställen inom tullarna men inleder i regel på Södermalm.
– Nattlivet i city kommer i gång senare, förklarar A. Men det kan vara särskilda evenemang som gör att vi åker mot Stureplan lite tidigare; fester efter kampsportsgalor till exempel eller när rockband, fotbollssupportrar eller mc-gängen är ute på stan.
Stureplans glammigaste partytempel är inte värre än de mindre omsusade delarna av innerstaden, betonar spanaren O:
– Ingenting i världen kan få mig att tro att det finns mindre narkotika på andra ställen i stan med krogar i samma storlek som de runt Stureplan. De restauranger där vi gör många beslag är i själva verket de där personalen har varit väldigt duktiga på att kontakta oss för att de har problem. De uteställena besöker vi ju oftare och gör därför fler beslag.
I krog- och nöjesbranschen talas det dock om en minskning av kokainbruket bland hipster-Stockholms mest vippiga vip-gäster. Svenneknarkandet tycks ha avskräckt de särskilt utvalda.
– Jag ser inga droger alls runt Stureplan, försäkrade Anna Hibbs, bloggare och tillika nattklubbschef vid Stureplan i SVT:s Debatt i mars i år.
– Det är väl lite grann som med en märkesväska som precis har kommit ut, då vill alla fina människor ha den och sedan när det kommer kopior och priset kanske sänks och den då sprider sig, då är det inte lika kul längre. (...) Det är lite last ten years ago, det är inte alls trendigt, det är snarare tvärtom.
Carl M Sundevall – konceptchef för nattklubben Spy Bar, Restaurang Humlegården och Restaurang 1900:s bakficka Kåken – kallar utvecklingen en ”större medvetenhet”.
– Den här mäklarkulturen, flashigheten och brat-champagneprylen dog ju ut lite ihop med finanskrisen. Kokain blev lite sunkigt. Dessutom finns det en mycket större insikt hos folk nu om de psykiska problem och den aggressivitet och våldsbrott som är kopplade till drogen. Det har blivit skitigare, lite ”okej, och du tar anabola steroider också?”
Dessutom har restaurangbranschens samarbete med polisen inom det landsomfattande projektet ”Krogar mot knark” (i dag medverkar över 200 restauranger) givit resultat, påpekar han.
– För tio år sedan menade krögare att de riskerade att förlora tillståndet om de fick för många anmälningar på sig. I dag är samarbetet bättre och polisen vill i stället att man ska jobba mer preventivt. Problemet med påtända gäster har så förflyttats från krogarna till lägenheter, musikstudior och andra privata lokaler.
Ändå sysslar ju uppenbarligen en del
av de vip-gäster du vill ha med kokain?
– Jo, det där är sant. Jag upptäckte tidigt att vissa profilerande karaktärer som man egentligen vill premiera på sitt ställe slutade att komma för att det blev känt hur hårt vi jobbar mot narkotika. Som krögare finns det ju inget positivt med knarket. Dels rent tillståndsmässigt, dels våldet och de andra problemen som följer med drogerna. De enda som klagar på att polisen har koll är brukarna.
Riskerna för att åka fast avskräcker åtskilliga från att festa inom tullarna, bekräftar spanare O. Men samtidigt är suget efter att gå ut i city stort och de många som både super och snortar underskattar lätt polisens närvaro på krogarna.
Hur skulle du beskriva den typiska
kokainbrukaren som ni möter?
– Det är svårt att säga för kokainet finns i alla grupper och alla delar av Stockholm, men ofta är det ju en person mellan 25 och 30 och vanligen en man. Men vi vet att vi missar väldigt många tjejer. Det är bedrövligt, för många av tjejerna råkar särskilt illa ut. De blir ofta ihop med sina langare och hamnar i beroendeställning.
En manlig polis får enligt lagen inte göra en kroppsvisitation på en kvinnlig misstänkt, vilket ibland försvårar spaningsarbetet. Spanaren H ser
ändå inte det som enda förklaringen till att 94 procent av de gripna är män.
– Missbruket bland tjejerna är svårare att upptäcka för oss av många skäl. De är sällan lika stökiga som killarna och lägger ofta kokainet i drinkarna – effekten blir inte lika häftig då, men varar längre och ger svagare fysiska tecken, de blir till exempel inte aggressiva som många av killarna, säger hon.
Var säljs och köps kokainet
i Stockholm?
– Vår uppfattning är att det köps innan man går till en krog, ofta innan helgen och hemma hos folk eller levererat till köparen. Normalstorleken på de beslag vi gör är något gram eller två, folk köper i små poster. Att gå runt och sälja på krogen förekommer förstås men är ovanligt för att det är riskabelt, säger O.
Om man nu får djävulsk ångest och snart blir utfattig av sitt kokainbruk och dessutom impotent och fysiskt nedbruten – vad får så många att ta det?
– Ruset är ju uppsidan. De flesta av dem som vi tar säger att de får ett stärkt självförtroende. Att de får kontroll och till exempel kan prata med tjejer på ett annat sätt. Den beskrivningen återkommer – det är faktiskt som när folk talar om alkoholens effekter. Jag brukar vara skeptisk till kriminalromaner, men jag tycker att Lapidus lyckats skildra livsstilen och dynamiken i kokainvärlden rätt bra i sina böcker.
00.48. Kort rast på den nattöppna Shellmacken vid Lindhagenplan för A och R, keso direkt ur förpackningen och några nävar nötter. Efter ett snabbt svep genom en större nattklubb på Kungsgatan är de på väg mot nästa i västra Stockholm. Techno och rök över dansgolvet.
– Den där killen i baren har lite för många och för unga tjejer omkring sig för att inte kollas upp, säger H och nickar mot en ryggbred kille vid bardisken.
En van med fem uniformerade kolleger dyker upp. De går ett långsamt varv i lokalen vilket omedelbart resulterar i att flera av gästerna lämnar klubben. I strömmen av folk hittar Krogsektionen en misstänkt påtänd kille i tjugoårsåldern. I fickan en påse med ett knappt halvt gram gulvita rester.
– Jag är bara en housekille som ville ha en extra rush, förklarar han.
Han ser deppig ut.
R ringer kollegerna på Bergsgatan som gör en slagning i kriminalregisteret på personnumret; han är ostraffad, medger ringa narkotikabrott och får gå efter ett kort förhör.
Tillbaks mot citykvarteren vid Birger Jarlsgatan igen, klockan är på väg mot fyra. Det ljusnar. A talar med ett par dörrvakter om hur kvällen förlöpt. Invid Stureplanssvampen dunkar taxibilarna Radio 107,5 genom nedvevade rutor. Lady Gaga sjunger ”caught in a bad romance/ra ra-ah, ah-ah” än en gång.
Först kvart över fem är A och hans sex spanare åter på Bergsgatan i grupprummet för avrapportering. Utanför persiennerna väsnas fåglarna i det blekgula gryningsljuset.
– Det här var faktiskt en ganska tunn kväll, det regnade ju en del och det var mitt i månaden och efter skolavslutningen, sådant påverkar. Folk kanske är lite trötta, tippar han. Det är dags att åka hem.
En trappa upp i en oansenlig kontorsbyggnad vid södra infarten till Polishögskolan i Solna arbetar Christoffer Bohman, tjänstledig från spanandet på Krogsektionen, där han var med och grep bland annat världsstjärnan Snoop Dogg. Han är en del i polisens satsning för att minska knarkandet på krogarna och utbildar restauranganställda – hittills över 2 000 – och blivande poliser i narkotikafrågor. I slutet av 1990-talet jobbade han som bartender i hemstaden Södertälje och i Visby.
– Det påverkade mitt yrkesval. På den tiden var kokainbruket väldigt öppet, jag såg en kille dra en lina på bardisken en gång, men krögarna ville ogärna anmäla brott för då riskerade de sina tillstånd. Dessutom fanns det många skjutvapen och kriminella dörrvakter på krogarna, det är inte alls så vanligt längre.
Ni har tagit både svenska och utländska artister och andra namnkunniga så kallade kändisar. Razzior som kritiserats för att vara populistiska, rent av kulturfientliga.
– Jo, jo, men det är givetvis inget självändamål att gripa celebriteter, vi gör ingen skillnad på folk och folk: Den som är ser påverkad ut kontrollerar vi, lagen gäller ju alla – skulle vi skita i vissa för att de är berömda och sitter på en Grammisgala? Och kommer rapparen Spliff Star till stan så behöver man inte jobba på rikskrim för att fatta att en koll kan ge resultat …
Christoffer Bohman tror att det är negativt för samhället när ”lyckade” människor, som stjärnmodellen Kate Moss, förknippas med droger – även om de gör avbön och en trippelpudel efteråt. Risken för att åka fast har förvisso ökat, men samtidigt har synen på narkotika i samhället blivit alltmer liberal. Det är inte lika stigmatiserande att bli omtalad för sina drogvanor.
För den orolige tonårsföräldern är läget inte enkelt.
– Skräckpropagandan från förr tror förstås ingen längre på. Alla vet att man inte blir heroinist efter att ha rökt hasch en gång. Men samtidigt finns en massa myter i dag bland unga om hur ofarliga olika droger är. Kan inte föräldrarna prata om det här med sina barn så kommer de ju enbart att lyssna på sina polare.
Vad är det mest udda ställen ni
hittat kokain på?
– Det är så många, på fina golfklubbar till exempel. Men märkligast var kanske i entrén till en advokatbyrå på Östermalm, det var en anställd. Han hade just varit ute och köpt. Men jag är övertygad om att vi skulle kunna hitta kokain på Rosenbad också.