Anders: Love kan inte genomföra en konsert på det perfekta sättet. Det är värt för honom att totalt döda stämningen för 400 personer om det är något om en kärnvapenaffär som måste fram. Om man spelar i Bofors skulle jag välja att inte låta allt handla om Boforsaffären, som 90 procent av publiken inte ens kommer ihåg. Men Love känner att det är hans ansvar att säga ”This is fucking wrong”. Medan jag bara skulle stå och jucka och sen ha kul på efterfesten.

Love: Jag ser det som att man har en mick för 1 500 spänn i handen, då måste man säga något. Samtidigt är det viktigt att kunna göra det så att det blir roligt och underhållande. Anders är verkligen en estradör, han kan nå personen som står längst bort i rummet. Jag har lärt mig mycket om hur man kan nå ut genom att titta på Anders på scen. Egentligen vill jag inte döda stämningen.

Anders: Love sa en grej på en konsert som jag tänkt jävligt mycket på. Florence Valentin hade fått en recension som gick ”Tredje låten andra refrängen är tydligt från The Clash, sen ett Stiff Little Fingers-riff som jag vagt känner igen”. En sån människa ska man väl egentligen inte lyssna på, man är ju olika när man lyssnar på musik eller ligger med sin tjej eller utövar någon slags passion. Men Love säger ”Jag erkänner, jag har snott en och annan melodi. Fair enough, skjut mig”. Och så lägger han till ” … men jag har aldrig snott någons pensionspengar!” precis innan nästa låt drar i gång. Man står och hoppar upp och ner till mellansnacket, det är då det är som bäst.

Where The Action is, Stora skuggan, t Universitetet, 12–13 juni.