En ung man med ljus sommarblazer hälsar på en äldre kvinnlig bekant med en solbränna som grundats över flera decennier. Deras gemensamma mängd hårprodukter riskerar att självantända i solen som nästan steker lika mycket som gästerna denna försommardag på Kungliga Djurgården i Stockholm.
Inte sedan champagnegaloppen på Malmö nation i Lund har så många rosa byxor samlats på ett och samma ställe. Internatskolan Sigtuna har just vunnit över Lundsberg i vad man hoppas ska bli en klassisk roddtävling i regi av ett svensk-schweiziskt klädföretag.

Arten brat har dödförklarats i omgångar sen lågkonjunkturen sänkte både humör och pikékragar över hela landet. Men en enda blick över det pastellfärgade folkhavet på Djurgården bekräftar att den svenska braten må vara sällsynt men långtifrån utrotad.

Kvällstidningarnas beskrivningar av det kungliga bröllopets gäster har påmint om en era då vitklädda debutanter gjorde entré i sällskapslivet för att paras ihop med en lämplig make. Fa­scinerat har vi sörplat i oss information om deras släktband till kungafamiljen och hur de ämnar förvalta föräldrarnas förmögenhet. Kartläggningen av gammelbratsen från forna dagars drinkbord som till allmän förtjusning fått Daniel att framstå ännu mer som en man av folket, vad det nu betyder.

Journalisten Hugo Rehnberg är en av dem som skrivit en dödsruna över den så kallade bratkulturen, med hänvisning till Madeleines förlovning som starkt bidragande orsak. Nu gick det som det gick med den förlovningen och klassikerbraten Jonas Bergström och hans vaxade hårlockar gör Stockholms­natten osäker återigen till tonerna av ”Alors on dance”, brak- tillika brathit.

Hugo startade sajten Yosthlm som senare utvecklades till den mingelsajt som huserat mest Blue Steel-miner och vevdansarmar frysta i ögonblick av stekareufori av dem alla: Stureplan.se. Han var även chefredaktör för brat­bibeln Pause.

– Det är ju lite deppigt att bli uppringd av den här anledningen, säger Hugo i telefon i pausen mellan dagens möten. Jag vet inte vilken egenskap du är intresserad av? Att jag är gammal eller för att du tycker att jag är en gammal brat?

Föregångaren till dagens mingelsajter, Yosthlm föddes ur behovet att spegla livet på Stureplan.

– Vi var så arga på Nöjesguiden, berättar Hugo. Vi tyckte den var en kons­tig intern tidning för indiefolket som gick ut på Skånegatan under 90-talet. I stället ville vi skapa något som vi kände igen oss i. En motreaktion mot den rådande Oasisestetiken.

Mingelsajterna frodas än i dag och har upprätthållit besöksantalen med sina samtidsskildringar i blogg och bild över Stockholms uteliv.

– De har inget med brats att göra, hävdar Hugo. Man har inte samma stil på bilderna som man hade förr. Inte lika uppknäppt och solbränt.

Så, är braten död?

– Allting går i cykler, säger Hugo. Bratkulturen var en motreaktion på 90-talets indiekultur och dagens hips­ters är en motreaktion på de ytliga bratsen. Därför känns brats så oerhört omodernt just nu, det är en narcissistisk kultur som dör ut när den slutar att bevakas.

Vad var det för skillnad mellan brats och stekare?

– Det där är en efterhandskonstruktion, säger Hugo. Jag har ingen aning om det, ingen som kallas för brat kal­lar sig själv för det. Vi sa aldrig det om oss själva.

Författaren och journalisten Björn af Kleen och redaktören och skivbolagsdirektören Johan Wirfält sitter på re­staurang Strand vid Hornstull. (En mer tidstypisk bild av dagens Stockholm är svårfunnen.) Björn är iförd en lagom skrynklig sandfärgad kostym där byxorna går högt upp i midjan. Johan sportar en svart t-tröja och nysnaggad frisyr.

– Som ett slags elitlivsstil är braten död. Det tidiga 00-talets bratprofiler har i dag rört sig in i mode-, medie- eller finansvärlden. Man möts i slutna rum i stället för mitt på Stureplan, säger Johan.

– Den första kretsen av brats i Stockholm där Hugo Rehnberg och Svante Tegnér var med har vuxit upp. De första bratsen bestod av en liten krets med en utlevande partykultur, säger Björn.

Är inte en utlevande partykultur ett evigt överklassbeteende?

– En viss hedonism har alltid florerat i överklasskretsar, säger Johan. Skillnaden var att den nya generationen tog den feststil som präglat äldre generationer från herrgårdarnas slutna rum till offentligheten. Kombinerat med en högkonjunktur som gav fler möjlighet att bete sig på samma sätt skapades en ny livsstil koncentrerad kring festandet.

Vad var skillnaderna mellan brats och stekare?

– Stekarkulturen åt upp bratkulturen, säger Johan. Champagnesprutandet och borden med helrör togs över av dokusåporna och då uppstod fenomenet stekare.

– Skorna avslöjar stekaren, man kan inte fejka handsydda randskor, påpekar Björn. Den uppvikta pikékragen är symbolisk, den påminner om gamla tiders fadermördare, alltså styv vit skjortkrage, och signalerar tillkämpad överhet. De mest ondskefulla bilderna av Johan af Donner är de med uppvikt pikékrage.

– Det vinner inga sympatier, säger Johan.
Finns det inget positivt med bratkulturen? De är åtminstone väluppfost­rade, vilket man inte kan säga om alla mediehipsters.

– Jag var nyligen på en tillställning med en blandning av brats och hips­ters, berättar Björn av Kleen. Alla mediemänniskor stod upptryckta i hörnen och sneglade ängsligt, medan bratsen glatt dansade loss, det finns en viss bekymmerslös attityd som är rätt attraktiv. Men jag har svårt för anti-intellektualismen hos bratsen, deras kulturförakt och hatet mot all sorts svårmod.

Bratsen själva har aldrig anammat sitt epitet som saknar positiva konnotationer hos de flesta och endast förargar dem som förståsigpåare och lantisar kallar för just brats. Efter 00-talets överexponering kan man kanske med lite distans se det roliga och inkluderande i bratkulturen? Deras feststil har banat vägen för många inslag i Stockholms nattliv som gör att stan känns lite större, nu senast en champagnebar på Södra teatern. Knappast möjligt på 90-talet.

Robert Hållstrand är nattklubschef som drivit klassiska bratklubbar som Bondi Café, Bos Bar, Kharma och senast Rose i Stockholm.

– Jag vet inte vad en brat är, det får du förklara för mig, säger han. När folk säger att jag driver en bratklubb förstår jag inte vad de pratar om. Jag har säkert haft brats på mina klubbar, men jag har andra gäster också. De som säger att de vet vad en brat är är de som själva vill vara brats. Vilka har du pratat med?

Ja, gammelbraten Hugo Rehnberg ...

– Jag lovar att han inte heller visste vad en brat är. De här programmen som visades i teve för flera år sen om så kal­lade brats, det var ju aldrig några stockholmare med. Bara göteborgare typ.

Så, dina gäster har alltid betett sig på mer eller mindre liknande sätt?

– Den stora skillnaden är att vi var så unga själva när vi började driva klubbar, jag var 25 när jag hade Kharma och man orkade festa på ett annat sätt som vissa blir nostalgiska över i dag.

Ingen har sprutat champagne på sistone?

– Det där är mer Båstad för mig alltså, ingen jag känner har någonsin tyckt att det var coolt att spruta champagne utan skämts över det dagen efter.

Vad tror du händer i framtiden, kommer vi som gick på dina klubbar förr ses i skilsmässodiket på Bistro Jarl om några år?

– Haha, jag gillar ju Bistro Jarl. Men jag tror faktiskt det finns en marknad för äldre också, jag har några nya saker på gång.

Robert får medhåll av Anna Hibbs, nattklubschef på Whiteroom, som sitter i solen på en uteservering när DN når henne.

–  Jag använder aldrig ordet brat eller stekare, säger hon. Om jag såg en person med rosa skjorta och andra typiska sådana grejer, skulle jag tänka att det var en tönt helt enkelt.

Finns det inga brats som hoppar i ­sofforna i Stockholms uteliv längre?

– Nej, man kan inte bete sig så för det strider mot reglerna, förklarar hon.

Anna tar örat från luren och frågar de övriga i sällskapet om de brukar säga brat eller stekare för att beskriva någon. Ingen svarar ja.

– Det är kanske mest utanför tullarna som man fortfarande snackar om det där, fnissar Anna. Lite som med kokainet liksom, det sprider ut sig och känns omodernt. Det finns några yngre brat- typer som går till Laroy, men inga and­ra.

Inga äldre brats på din klubb?

– Nej, de har väl gift sig och fått barn förhoppningsvis, men när de skiljer sig så kommer de väl att gå ut igen.

Kan du ens vevdansa?
– Självklart, vevdansen sitter i ryggmärgen och kommer fram när man blir tillräckligt full, konstaterar hon.

I mellanbaren på Sturehof står ett gäng trettioåriga killar som lystrar till förkortningarna ”C.J”, ”C.F”, ”C.M” och ”C.G”. Naturligtvis vill ingen av dem kalla sig för brat eller – gud förbjude – stekare, trots att de uppfyller alla artens kännetecken. Det här gänget har skådats i Båstad och i Troppan, på Sandhamn och i Visby flera säsonger om.

De har brölat till sig var sin version av Solsidans Jossan som de inte verkar särskilt sugna på att gå hem till just i kväll. Naturligtvis sprutar ingen av dem champagne längre, det har de vare sig lust eller råd med. Men de ser ”jävligt mycket” fram emot premiären av ”Wall Street 2” och framåt småtimmarna gör de highfives efter var Gordon Gekko-citat. Och nej, de kommer inte från Göteborg.

Daniel Lindström, modechef på tidningen Café ser liknande typer dagligen och berättar att deras karaktäristiska klädstil faktiskt är på modet just nu.

– Jag ser olika versioner av den typiska bratstilen varje dag från redaktionens fönster vid Östermalmstorg, berättar han. Men Östermalmsbratsen vet inte själva vad i deras klädstil som nu är i ropet. Design som alltid har stått högt i kurs hos bratsen som Ralph Lauren är coolt igen och bidrar till att New York återigen är intressant som modestad. Gant, en annan bratfavorit har också lyckats mycket bra med sin kollektion ”Rugger”som känns fräsch och ung.

Så vissa delar av de typiska ”brattiraljerna” är inne igen?

– Absolut, det handlar bara om hur man kombinerar och vad man väljer ut. Blir det för mycket så blir det som välbekant fruktansvärt tacky. Ofta ser jag i ögonvrån en man här vid vårt kontor och var gång tänker jag att han är riktigt välklädd. När jag vrider på huvudet för att titta ordentligt är det alltid samma person, nämligen Ian Wachtmeister, oavsett vad man tycker om honom så är min poäng att det kan göras riktigt snyggt.

Och hur bedömer du de kvinnliga bratsens stil?

– Helt fruktansvärd. Hela stilen blir ännu billigare på något sätt, de är ofta för blonda, för solbrända och helt hopplöst omoderna.

Kostymören och stylisten Camilla Thulin föredrar även hon den manliga bratstilen framför den kvinnliga.

– En äkta brat är alltid klassiskt snygg i sin stil, tycker hon. Jonas Bergström och Niclas Engsäll till exempel har båda en klassisk bratstil, den kräver att man också är glamorös. En stekare däremot, berättar Camilla, de är inga riktiga brats. En riktig brat har inte Breitlingklocka och blir inte vräkig på ett utstuderat sätt. Bröderna Ingrosso är exempel på personer som har ett slags aspiration att vara brats, säger Camilla.

Vad anser du om den kvinnliga brat­stilen?

– De unga kvinnliga bratsen ser ut som prinsessan Madeleine, en look inspirerad från porrindustrin med sotade ögon och bleka munnar. En modern porrstjärna som Victoria Silvstedt har också en sådan stil, stort blonderat hår och evig solbränna. Man vill inte se ut som Grace Kelly utan inspireras av Hollywoods röda mattor som man tydligt kunde se på Madeleines val av klänning på hennes systers bröllop.
I

Ingen vill så klart sälla sig till en grupp som definieras av tvivelaktig smak och intelligens, och slöseriet av franska bubbeldrycker var aldrig en särskilt god idé. Därför är det kanske dags för en ny definition av begreppet?
Med lite god vilja kanske vi kan se bratsen som en blandning av Jönsonligans folkkära Vanheden och Gossipgirls slipade Chuck Bass? 

Bratsens sorglösa partystil är nog inte enbart av ondo. Det är ju omöjligt att vara cool när man är loket i ett tuffande vevdans­tåg.
Är du redo för tystnaden som uppstår i avsaknad av smällande champagnekorkar, klirrande mäklarbrickor och skuttande sittdans? Ett Stockholm där ingen sätter en fot fel blir en tråkig stad. Att helt avfärda bratkulturen är synd på så korkade fast rara ärtor, alla kan inte rymmas i samma skogshuggarskjorta. Vilka skulle vi då förfasa oss över?

Utan bratsen som party-art så kollapsar det känsliga ekosystemet som är Stockholms uteliv, utrota dem helt och festen kommer aldrig i gång. När ekonomin svänger uppåt gnuggar hårvaxförsäljarna med rätta sina händer. Nu kör vi!