En belöning med jobbigt kringarbete. Så tycker författarna själva om att göra uppläsningar.
Amanda Svensson:
”En gång på Helsingborgs stadsbibliotek var det en moderator som ställde frågor om generationsromaner. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men efteråt kom en tant fram som var 85 år och sa ”Jag har läst din bok tre gånger, jag känner igen mig så mycket, det var precis likadant när jag var ung på 30-talet”. Det var kul!”
Andreas Malm:
”Det är som en belöning att åka ut och prata, man får ett konkret bevis på att folk bryr sig om vad man har att säga. Jag är ju ofta med i debatter, då blir det starka känslor, men det hör ju till. I Sverige är det ju kutym att vara lugn och sansad, det tycker jag är lite tråkigt. Men jag är väl skadad av för mycket umgänge med folk från Mellanöstern.”
Björn Ranelid:
”Det betyder allt för mig, jag har gjort 3 000 framträdanden, flest i Sverige. Mitt bästa minne är ändå när jag pratade på Liseberg 17 augusti 1996, för 55 000 åskådare. Det låter som skryt men jag har en idrottsmans själ och förhåller mig till sanningen. Jag har aldrig manuskript.”
Bodil Malmsten:
”Jag åker nästan aldrig ut längre, det är för långt att resa. Jag står inte ut med själva kringarbetet, komma till ett sorgligt hotell i en främmande stad och inte känna någon; men själva läsningen är kul. Alla författare kan berätta om den gången i Ödeshög när ingen kom, och bara vaktmästaren lyssnade. Då känner man sig lite utställd och utskämd.”
Läs vidare:
Boksnack i förändring
Söderbokhandeln en publikfavorit
Här finns författarna den närmsta tiden