Jag och några kompisar pratade om en grej: Vilken är Stockholms äldsta fortfarande existerande klubb? Jag tänkte på Soul, den har ju funnits jättelänge, och Yes, de har väl också hållit på i evigheter, och Fritz’s Corner, men ingen av dem har väl funnits i mer än typ 10–15 år, finns det några som är äldre?
Kicko
Ja, av någon anledning får man för sig att klubb Yes! på Mosebacke har funnits länge, men de är inte så gamla faktiskt, startade i december 2003. Soul på Fashing däremot har funnits sedan 1992 och torde vara en av stans äldsta. Det finns säkert ännu äldre klubbar, kanske någon läsare som vet?
Märta Myrstener, klubbredaktör På stan
Jag ska på bröllop i slutet av augusti. Jag vill köpa en ganska enkel, men ändå fin, klänning. Jag vill vara säker på att ingen annan har samma, så jag tänker: vintage. Jag gillar 40- och 50-talsgrejer. Gärna i storlekar som inte bara är extra small.
Laila
Vad roligt att få gå på bröllop! Då kan man ju riktigt vräka på. Lisa Larsson på Bondegatan har ju alltid prisvärda klänningar från den perioden, Lisa själv är dessutom ett pålitligt smakråd. Old Touch på Upplandsgatan 43, Epok på Odengatan 83 och Saker och Ting på Sturegatan 28 har även de bra festklänningar. Dessvärre var ju de flesta töser mindre på den här tiden, och att välja och vraka bland olika storlekar är en lyx som vintageshoppare inte kan unna sig, men hoppas att du hittar något ändå!
Hanna Hellquist,shoppingredaktör
Hej! Jag undrar varför det blivit så populärt att rikta strålkastare på scenen rakt mot publiken. För mig som har bländningsproblem med ögonen känns det som att få en bomb i huvudet och jag ser ingenting på scenen. Det här är ett ögonproblem som många får med stigande ålder. Ska vi ha solglasögon med oss till teatern?
Margareta
Hej Margareta! Är det verkligen så populärt? Enda gången jag kan minnas att jag blivit bländad var på ”Dumb show” på Elverket. Jag föreställer mig att scenografer som väljer bländning vill uppnå en chockeffekt, eller så använder de ljuset symboliskt. I ”Dumb show” tolkade jag det som att det skulle få oss i publiken att känna huvudpersonens utsatta position i strålkastarljuset. Men jag håller med om att det inte är särskilt lyckat när publiken i stället missar vad som händer efteråt, eller som i ditt fall upplever det som en bomb i huvudet. Numera varnas det ju i programmet för höga ljud, om detta verkligen är en trend vore det väl rimligt att börja varna för stark bländning också.
Lisa Boda, scenredaktör