”Hornstull i Stockholm är den senaste arbetarstadsdelen som förvandlats till ett paradis för hipsters. Området göder konstnärer, kaféer etableras överallt och området håller på att gå in i sin guldera. Åk dit nu, innan Starbucks kommer.”
Så skrev New York Times om stadsdelen för fyra år sedan. Och nej, Starbucks har inte kommit ännu. Men den amerikanska draken skulle ha haft en hel del att imponeras av om de gjorde ett återbesök i helgen.
I samarbete med berättarfestivalen Wordfest arrangerar 100 hus nu En skön helg i Hornstull. Under tre dagar ska biltrafiken stoppas, soffor dras ut på gatorna, butiker flyttas ut längs trottoaren och musiken aldrig tystna. Minst sagt.
Initiativtagaren John Higson sitter på en av stadsdelens mest emblematiska restauranger – Judit och Bertil på Bergsundsgatan. Tillsammans med Rita de Castro, Naim Oueslati, och André ”Pee Wee” Möllerfors ska det under eftermiddagen finslipas på detaljer inför den gatufest som ska göra Hornstull, om möjligt, ännu hippare.
– Det är en fest för folket. Av folket. Alla som velat bidra med något har varit välkomna, säger John Higson med sin brittiska accent.
Han är mannen som stått bakom både före detta Street, Bondens egen marknad och Nordens största loppmarknad – Återvinningsfesten.
– Det är något speciellt med Hornstull. Kontrasterna mellan fint och fult. Vi har betonghus och otroligt vackra områden nere vid vattnet. Det är detsamma med människorna. Det finns lite av allt här, säger han.
Egentligen började allt för ett par år sedan då John Higson drog i gång projektet ”100 hus Hornstull”. Idén var att stadsdelen skulle bli till något mer än just gator och fasader. Den skulle bli personlig. De boende fick därför berätta sina livshistorier för en konstnär som sedan målade husets gemensamma historia på fasaden.
– Som besökare ser man inte samma saker som de boende. Min tanke var ”Wow, tänk om alla kunde se Hornstull som jag gör. ’Hornstullish-style’ liksom”, säger John Higson.
”Den sköna helgen” blir som en kick off då konst och berättelser nu börjar pryda husväggarna. John Higson och gänget återkommer hela tiden till begreppet Hornstullish-style när de talar om sin stadsdel. Vad det är råder inget tvivel om: öppet, avslappnat och hemma. Ett litet samhälle i sig.
Även om ambitioner och idéer finns är det många parametrar som ska till för att projekt som dessa ska kunna möjliggöras. John Higson förklarar att Stockholm inte är den lättaste platsen att ha att göra med när det handlar om tillstånd. Men menar att det gäller att inte ge upp.
– Allt tar sin tid, tappar man inte energin så går det till slut. Till en början tänkte jag att den här festen skulle bli en liten grej på gatan. Men det blev så mycket mer. Säkert fem gånger mer jobb än vad jag trodde att det skulle bli i våras. Området för gatufesten har flyttats flera gånger, säger John Higson.
Går allt enligt planerna väntas nu närmare hundra tusen besökare.
Att konceptet i själva verket skulle kännas osvenskt håller de inte med om, även om det mer eller mindre är obefintligt här.
– Det kan väl liknas med the Village i New York eller med vissa delar av London. Att svenskar är osociala är fel bild. Det här är Sverige i dag. Det blir mer och mer så här. Man vill kunna trivas där man bor. Se på Hornstull, det var helt dött för tio år sedan, säger Rita de Castro.
Gänget reser sig upp från Judit och Bertil för att ta sig till kontoret på Hornsbruksgatan.
– Det borde vara ett övergångsställe här, föreslår Rita de Castro vid korsningen mellan Bergsundsgatan och Långholmsgatan.
När de väl kommit över pekar John Higson på en grå betongklump.
– Där har vi vårt kontor nu. Det är en jättebyggnad med hur mycket möjligheter som helst. Den har varit statligt ägd och stått tom i över tio år när vi fick tillgång till den. Men den är ful. Det ska vi ordna, säger han och skrattar.
Uppenbarligen existerar inte ”omöjligt” eller ”för stort” i John Higsons och lokalbornas Hornstullish-repertoar. Bara möjligheter. Och det är precis vad som avspeglas i gatufestens program. Att ens börja försöka rada upp och tipsa om aktiviteterna blir nästintill omöjligt.
Det är för mycket av alla för alla helt enkelt.