Ståuppklubbarna drar fulla hus varje vecka. Utöver det har teatrarna fler och fler rena ståuppföreställningar. På stan pratar skämt med unga löftet Soran Ismail och guidar till veckans humorupplevelser.
DET GÅR BRA NU. Om man genomlevt den svenska hiphoppens blomstringstid under slutet av 90-talet är det lätt att känna igen sig i dagens ståuppscen. Det är samma prat om att hålla ihop scenen och stötta varandra. Samma kaxiga tilltro till svenska komikers kvalitet i jämförelse med de i England och USA. Det är samma låt (Dr Dres ”Next episode”) som pumpas i högtalarna innan gigen. Här finns allt från eldsjälarna som brunnit permanent (Özz Nüjen som humorns Latin Kings), speciella platser (Norra Brunn i stället för Norra Botkyrka) och de riktigt unga talangerna (Björn Gustafsson är vår tids Fattaru). Framför allt finns ett enormt publikintresse, nästa vecka uppträder över 50 ståuppkomiker i Stockholm.
Det är lätt att förstå varför.
Även för den mest skeptiske, som undertecknad, som har stått och motvilligt lyssnat på komikern Mårten Anderssons skämt om fyllor och klamydia. Men tredje gången klamydiaskämtet dragits och skrattsalvorna haglat omkring mig har även jag reflexmässigt kapitulerat mot min vilja. När man går på ståuppkvällar skriver man på en form av kontrakt: ”Nu samlas vi här för att skratta.” Förutsättningarna är alltså tacksamma, på samma sätt som när besökarna på en The Cure-konsert är inställda på att gråta. Ändå är det förstås stor skillnad på bra och dålig ståupp.
EN AV DE BÄSTA nya talangerna är Soran Ismail, en tjugoåring från Knivsta som gjort sig känd för sin timida utstrålning och skarpa iakttagelseförmåga. I år har han tagit en av panelplatserna i TV4:s ”Parlamentet”, diskuterat Youtube-klipp på ZTV:s ”Uppladdat” och gjort P3:s humorprogram ”Eru Edgy”. Framför allt har han stått på klubbar minst en gång i veckan.
– Det skiljer sig lite grann att stå på scen, känslan av att det är nu det händer. Man kan inte klippa bort något som blir mindre bra.
Vad händer med de gamla skämten?
– De försvinner. Trots att de funkar. Det går säkert att hålla på med samma material längre men man byter för sin egen skull. Man har hört talas om vissa som kör samma skämt i femton år och så har du sådana som Magnus Betnér som skriver en ny 90-minuters föreställning på två månader.
Ni ståuppare verkar vara stötta varandra väldigt mycket.
– Så är det verkligen. Det är det jag blivit mest överraskad av, så många av de större som hjälpt mig fast de inte alls behövt. Vi har väl fattat att vi måste hjälpa varandra, tidigare har det varit en konstform som inte varit så stor.
… och publiken på ståuppklubbarna har nära till skratt.
– Verkligen. Eller det finns två olika slags publik. De som bara vill skratta och de som bestämt sig för att det inte är roligt. Chefen har lurat dit dem med hela företaget och de vill inte vara där egentligen. Då är det extra svårt.