– Jag hade typ en klar roman när jag kom dit. Men jag har kommit på att jag mår väldigt bra av att inte vara i Stockholm när jag ska skriva om Stockholm. ”Montecore” skrev jag färdigt i Paris och min nya pjäs skrev jag klart i London. Jag tycker oerhört mycket om Stockholm som stad, men jag skulle avsky den om jag inte fick titta på den utifrån. Stockholm kan kännas väldigt litet och ickeanonymt.

– Mer bara att en stor anledning till att jag är stadsälskare är möjligheten att kunna försvinna i mängden, att kunna hitta platser där man inte syns.

– Ja, nästa år ska jag göra det. Jag har fått ett stipendium men vet inte var jag ska åka. Men jag ska vara borta under 2009.

– Ja, då ska jag skriva. Detta är en pratperiod som jag har nu, sitter på Barnhusbrons räcke och blir fotograferad, snackar med dig, åker runt på skolor… Men det är så extremt viktigt att ha de där perioderna när man kommer bort också.

– Det finns vissa platser i Stockholm som har blivit översymboliska för mig. Just på Barnhusbron så känns det som att hela stan finns där på bara några meter. Man ser igenom hela Kungsholmen och ser Högalidskyrkan torna upp sig, man ser stadshuset– har du tänkt på att det sitter en halvmåne på stadshuset? Man tittar ner och ser rälsen och hör ljudet av tågen. Det är nog lite en graffitigrej, min tågromantik. Jag har gått över bron så många gånger och sett en massa saker som folk har kastat ner på taket nere på spårområdet. Det var några som hade som en fyllegrej att alltid kasta ned något nytt på det där taket.

– För kanske fem år sedan. Det var verkligen så, att man plötsligt såg en cykel, en trafikskylt… När man tittar ner på det där taket så känns det som att man får ett fragment av en historia. Jag spånar loss på sådant. Därför har jag korsat den där bron så många gånger, på jakt liksom. Men oftast hittar man ju ingenting.

– Ja. Jag gillar det området som fan. Jag bodde i ett av de nio bruna boxhusen, ”bajshusen” som vi kallade dem. I min nya samling har jag skrivit en novell om det, ”Draksådd”, som handlar om draken på lekplatsen.

– Sen finns en plats vid Universitetet också som jag gillar. Längst bort på perrongen vid tunnelbanan har de förberett en uppgång som aldrig byggts klart… Har du varit där

Ja… Det var väl… ett graffitiställe.
– Haha, ja, kul att ingen av oss vågar erkänna, ”alltså, jag var där bara, det var natt, jag kanske bar lite saker åt en polare…”. I alla fall, där är ju en dörr som leder till ett enormt rum. Jag går dit, öppnar dörren och… Det var en så mäktig känsla. Jag kommer ihåg att jag fick som svindel av att det var så stort.

– Sista gången jag var där slog jag upp dörren och så gick larmet. Det var ett öronbedövande jävla dån, jag kollar mig omkring och slår igen dörren. Precis när jag stänger slutar det att tjuta. Det var en absurd känsla, ”var det där i min skalle?”.

– Problemet är att även om man flyr blir inte livet automatiskt verkligare. Den där betraktarpositionen, har man väl fått den så blir det livet. Jag kommer ihåg att innan jag började skriva kunde jag känna att väldigt mycket av det jag upplevde bara försvann.

 

– Va? Nä!

– Haha! Värsta egomaten alltså. Jag tror att… Jag blir jätteglad! Men…

– Jo, jo. Det är jätteroligt om människor tycker att jag är soft. Men jag tror inte att jag skulle vara i närheten av så soft om jag började tro att jag var det. Efter ”Ett öga rött” var det mer apan i buren, blattealibit. Jag tror att jag skrivit mig till en subjektsposition som jag inte hade automatiskt, jag har använt orden för att skriva mig fri, fantiserat mig fri.

– Fast helt ärligt så… Är det något jag gör är det att gå runt och tvivla på mig själv. När du säger att folk gillar mig så känner jag att det är ju soft och så, men det är för att ingen vet att jag är en fejk. Det är väl det mest allmänmänskliga som finns, alla går hela tiden runt och väntar på att bli avslöjade. Du vet, Axel, det är ju kul det här med På stan, men snart…

– Så känner ju alla hela tiden. Och för mig är det väldigt viktigt att hålla kvar vid den känslan. Rädslan driver mitt skrivande. Jag kommer aldrig att kunna skriva något igen, det är självklart för mig.

– Ja, just det. Jag är helt övertygad om att jag kommer att producera ord. Men jag tror inte att jag kommer att ge dem till förlaget ens.

– Nej, inte alls. Det enda jag funderar på är när jag ska bli genomskådad. Det finns där hela tiden.

 

- Ja, det har ju gått skitbra. Det funkar jättebra med böckerna och så åker jag runt och träffar läsare, pratar på skolor.

­Fick du bra betalt för filmatiseringen av ”Ett öga rött”?

- Ja, ganska bra. Rent ekonomiskt är det svårt att tacka nej till en sådan grej.

- Nej, jag vet. Det är ju synd. Men de ville göra en annan grej, anpassad för en lite yngre publik. Det viktigaste i boken är ju hur huvudpersonen blir en kameleont som spelar med läsarnas förväntningar. Och det var väl svårt att få fram det på film.

- Det var en jävligt hård analys, alltså. Och jag… Jag tror att jag kommer att stjäla den någon gång, är det okej?

 

– Helt ärligt, det är inte mycket av mitt stoff som kommer från att hänga med polarna på Berns vid halv fyra, haha.

– Ett av mina starkaste minnen var när jag och min kompis Julius ville gå på The Fugees på Gino. Vi var för små, sjutton bast eller så. ”Det är kört”, tänkte vi, gick dit och sådär ungdomshängde utanför Gino. Plötsligt öppnas en grå bakdörr. Där står en ljud- eller ljustekniker och släpper in oss tillsammans med en familjevän, Isik, som dykt upp. Så tio tolv sekunder efter att vi stått där utanför och trott att det var hopplöst sitter vi i ett mörkt hörn och dricker Coca-Cola backstage på Gino. Det var så jävla häftigt. Numera är uteliv förströelse för mig. Det var länge sedan jag hade den sortens upplevelse.

– Tänkte du på kopplingen nu? Hemliga dörrar som öppnas, haha. Jag måste bli lite mer avancerad, dörrar känns slitet alltså.