Ett decennium efter att begreppet Sofo myntades flanerar trendnissar, faux-bohemer och hipsters fortfarande Skånegatan upp och ner. I det nya seriealbumet ”Fucking Sofo” vänder Lena Ackebo blicken mot Nytorget med omnejd.
Sofo, Sthlm – stadsdelen där folk äter dyr hemlagad glass och hipsters i stora sjalar cyklar runt på cyklar utan bromsar. I Nytorgets lekpark står lattepapporna och gungar sina barn, jämför Iphone-apps och diskuterar hur man får till den rätta elasticiteten på surdegsbrödet. Här ligger Stadsmissionens secondhand och Acnebutiken på samma gata. Vill man handla halvfabrikat gör man bäst i att göra det efter mörkrets inbrott. Begreppet Sofo (South of Folkungagatan) var fånigt redan när det myntades och jag vet inte om det går att yttra det utan ironi. Mer än något annat fungerar det som en påminnelse om att Stockholm gärna vill vara en storstadsmetropol som New York och London, men inte är det.
I serietecknaren Lena Ackebos nya bok ”Fucking Sofo” får vi stifta bekantskap med en uppsättning Söderkaraktärer. Det är Ullis och Lotta som jobbar på Systembolaget respektive dagis. De är halvsöta och ohippa, medvetna om det och missnöjda med det. De sitter på uteserveringar och dricker vin, men får sällan vara i fred. De blir trakasserade av Petra Klang, en dysfunktionell hypokondriker som lätt känner sig indignerad och har nära till tårarna; hennes kille, datanörden Nalle, som tävlar i anagramtävlingar och spenderar så lite tid som möjligt afk (away from keybord); Jörgen en övervintrad proggare med en maläten hästsvans. Allt mot en fond av ett gäng unga blondiner som ska ut och göra stan osäker, men som mest går, och talar, i cirklar.
Varför valde du ”Fucking Sofo” som titel?
– Ja, uttrycket är både fånigt och lite gulligt. I Sofo sitter alla kreatörer och sippar latte och känner sig konstnärliga och trendiga, men minsta lilla lägenhet kostar tre miljoner. I ett riktigt bohemkvarter skulle folk bo på rivningskontrakt, dricka svart kaffe och röka handrullade cigarretter.
Riktigt löjligt tycker Lena Ackebo att det blir när mäklarna använder begreppet i sina annonser, ”Mitt i Sofos puls”, ”Ett stenkast från trendiga Sofo” och så vidare.
Vi har bestämt lunchträff på Urban Deli vid Nytorget i Stockholm, restaurangen som också är en delikatessbutik med ekologisk olivolja och närodlat vetekross. Det är en kall regnig vårdag och Lena Ackebo, klädd i träningskläder, hostar och sveper in sig i två av restaurangens fleecefiltar. Runt hörnet har hon sin ateljé, dit hon cyklar varje dag från hemmet på Kungsholmen.
Inget på den ordinarie menyn faller henne i smaken så hon beställer en dubbel barnmeny, kyckling med pommes frites, till det facila priset av 179 kr.
I 25 år har Lena Ackebo gjort sig känd som en av Stockholms främsta uttolkare. Med sina serier har hon porträtterat typer som kulturtanten, filmnörden, snorungen och så vidare i seriealbum som ”Rysk räka”, ”Här bor Brynebrinks” och ”Stor stark”. Kritiker brukar säga att hon har absolut gehör för hur folk talar och att hon är en mästare på att avkoda kulturella markörer.
Själv går Lena Ackebo inte på kafé och hon känner sig inte det minsta trendig.
– Om man ska vara trendig måste man vara mera fokuserad, koka ner sin personlighet till en viss profil.
Hennes egen smak är alldeles för spridd, menar hon. Peter Wahlbeck är hennes favoritkomiker, hon älskar ”Dallas” (hon har hela boxen med tolv säsonger), läser J M Coetzee och tittar på Terry Gilliams filmer. Och liksom Nalle kan hon inte få nog av anagram.
– Ingen vill spela Alfapet med mig, förutom barn som tycker att jag hittar på så roliga ord.
Dina böcker utgörs av personlighetstyper som man känner igen. Vilken sorts karaktär är du?
– Jag har egentligen aldrig känt mig som del av en grupp. När jag ser ett gäng väninnor som går arm i arm och skrattar så tänker jag: ”Så där har jag aldrig haft det.” Och när folk säger ”Amen, du vet hur det är” så tänker jag ”Nej, det gör jag inte”. Det är inget jag lider av men lite sorgligt är det förstås.
De två huvudpersonerna i boken, Lotta och Ullis, är drygt 30 år och du är 60 år. Kände du någon oro över att skriva om människor som är hälften så gamla som dig?
– Nej, faktiskt inte. Jag gör det utifrån min egen utgångspunkt. Det är möjligt att folk tycker att jag inte har någon koll och det finns förstås inget pinsammare än folk som försöker vara ungdomliga men inte är det. Jag höll åtminstone tillbaka på uttryck som ”fett” och ”grymt”.
”Fucking Sofo” innehåller egentligen inga sympatiska karaktärer. Det är du och Bret Easton Ellis som vågar er på det greppet. Var det medvetet?
– Nej, jag tänkte att jag skulle ha med en trevlig och normal typ, men han blev så himla tråkig. Jobbiga människor intresserar mig mer. Och om huvudkaraktärerna Ullis och Lotta hade varit mindre neurotiska hade de bara skakat av sig alla jobbiga typer som dyker upp.
Från att ha varit en bokslukare har Lena Ackebo de senaste två åren inte läst en enda bok. Och lättsmält litteratur, som exempelvis Kajsa Ingemarssons ”Små citroner gula”, är inget alternativ.
– Jag bryter ihop när jag läser såna böcker, de är stilistiskt usla. Dessutom blir jag avundsjuk. Tänk att kunna skriva så lättsam prosa, rena rama pigromanerna, och tjäna en massa pengar på det.
I stället har Lena Ackebos stora passion blivit ”fulkultur”.
– Jag tittar nästan bara på ”Svenska Hollywoodfruar” och tycker att det är enormt fantasieggande. Varför gör de så? Hur tänker de?
Ackebo har alltid inspiration i överflöd och skriver ner sina idéer i blåa Moleskinböcker. Sina karaktärers repliker säger hon högt för sig själv för att kontrollera att de faktiskt låter som riktigt talspråk.
Hon beklagar att inte fler människor läser serier och ibland kan hon ångra att hon inte började skriva böcker i stället. För ett tag sen gjorde hon en ansats till att skriva en bok, ett stycke ”halvpornografiskt tantsnusk som utspelar sig på en revisionsbyrå”. Folk som fläker ut sig på heltäckningsmattan och skälver upphetsat över halvårsrapporten. Hon gillade idén att blanda sex med vinstkalkyler, men till slut skämdes hon för mycket över innehållet. Kanske tar hon mod till sig och plockar upp den igen.
Vi bryter upp, Lena säger hej då och tar sin blå North Face-jacka och matchande blå träningsbag. I eftermiddag ska hon träna pilates, ingen ”sån där fånig Sats-pilates”, utan riktig pilates.
Innan jag lämnar restaurangen hör jag någon säga: ”Har du smakat den nya olivoljan, den är helt fantastisk.”
MATILDE SKÖLD matilde.skold@dn.se