I mars tröttnade Lina Thomsgård. Några Stockholmsklubbar hade just skickat ut sina veckobrev och åter kunde det konstateras att inte en enda kvinnlig dj bokats följande vecka.

Så hon startade Rättviseförmedlingen, ett nätverk bestående av tusentals välvilliga människor som tipsar företag, tidningar, tv-program och klubbar om kompetenta människor de kan intervjua eller anlita. I mansdominerade sektorer söker man kvinnor och tvärtom.

Thomsgård startade en Facebookgrupp och gick för att hämta en kopp te. När hon kom tillbaka till datorn hade 200 personer gått med i gruppen. I dag, nio månader senare, är nästan 22 000 personer med och hjälper till. Man har hjälpt såväl klubbarrangörer som länsstyrelser, universitet och museer.

– Så det är egentligen inte jag som är hjälten, det är alla dessa 22 000, varenda kotte som bidrar. Men jag tror att medieklimatet har törstat efter att kunna prata om orättvisor på ett ”hjälpas åt”-sätt.

Det är onekligen många som törstat efter det. Lovorden har rasat in. Men några kritiker tycker att ”räknefeminismen” riskerar att blockera de verkliga strukturproblemen.

– För mig är millimeterrättvisan det bästa verktyget. Om man har vuxit upp och käkat struktur till frukost kan det bli svårt att se den. Då är det bra att räkna ibland. Men det betyder inte att andra verktyg är oviktiga, alla är välkomna att bidra till ett mer rättvist samhälle. Rättviseförmedlingen är ett av många sätt.

– Vi har också fått kommentarer av typen ”jag är dj – inte kvinnlig dj”. Och det är ju dit jag vill komma. Men för att nå dit måste vi se hur det ser ut och utmana det. När Glasvegas säger att de vill få in en ”tjejtrummis” – jag älskar det! Gimmick eller inte, jag tycker det är grymt, fast jag ogillar tjejprefixet. I och med det utmanar de den där tradiga föreställningen om hur en trummis ska se ut och vara. Då kan det äntligen sluta handla om kön. Motiven i övrigt är ointressanta.

Vad var bäst 2010?
– Jag var i New York i en månad. Varje dag längtade jag hem. Stockholm är fullt av smarta människor som vill något. Nollåttorna har ett oförtjänt rykte som oengagerade, smala, snorkiga hipsters. Men de bryr sig! Om miljön, landet, världen, politiken, jämställdheten. Utomlands är de här diskussionerna inte alls lika närvarande. Vi stockholmare är medvetna, det tycker jag att den här utmärkelsen är ett bevis på. Det finns skithäftiga klubb- och modepersoner som har präglat det här året, men ni väljer Rättviseförmedlingen. Det säger något om Stockholm.