Kassakön sniglar sig framåt och jag väntar snällt. Nästan framme när tanten framför har glömt sin pin-kod. Jag suckar tyst. Efter hennes tredje försök sprider sig en pirrande irritation från mina tår och uppåt. När hon ringer sin man för att fråga om koden har pirret spridits i hela kroppen och jag måste trumma med fingrarna på varubandet. När hon räknar kronorna i börsen och funderar på om hon ska ställa tillbaka några varor i hyllan är jag tre sekunder från att tackla henne och betala med mitt eget kreditkort. På fem minuter har jag förvandlats till en rasande rastlös psykopat.

Det kallas mikrostress.

Till skillnad från kronisk livsstilsstress dyker den upp och försvinner på ett ögonblick. Den är omöjlig att förutspå och helt ologisk, ändå drabbar den de flesta av oss stockholmare. Och den tycks vara svår att bli av med. Exil-Stockholmaren Bodil Malmsten erkände nyligen hos Skavlan att en av de bästa sakerna med att flytta hem till Sverige är att alla har lika bråttom på Konsum. Till skillnad från de långsamma fransmännen som hon vill ”avliva” när de envisas med handla i slow motion och konverserar om vädret med kassörskan.

Vettiga människor förstår ju hur lönlöst det är att störa sig på det man inte kan påverka, ändå går du och jag upp i limningen över den enfaldiga turisten som står till vänster i rulltrappan. När man blir berövad en hel minut i bankomatkön på St Eriks­plan och man just såg ett ledigt bord på Mellqvists ett stenkast därifrån är det föga överraskande att kroppen försätts i larmberedskap. Inte konstigt att blodtrycket höjs och hjärtat slår fortare i lunchkön på Petit France när sällskapet före inte har beställningen klar och går tillbaka till griffeltavlan för att titta en gång till.

Hoa Ly, psykolog och föreläsare på Psykologifabriken, menar att mikrostressen är typisk för vårt västerländska samhälle.

– Den här typ av stress existerar inte i samhällen där man inte har lika många aktiviteter som här. Har man inte ett fullspäckat schema så spelar inte fem minuters väntan så stor roll.

Så, kan vi skylla mikrostressen på samhället?

– Delvis. Vi förlitar oss på system som ofta är utanför vår kontroll samtidigt som vi har höga förväntningar på att det vi tar för oss ska gå fort och fungera effektivt. Våra tidsmarginaler är snäva och när det inte fungerar blir vi stressade och irriterade.

Men hur behåller man lugnet när man för tredje gången försöker passera tre barnvagnar i bredd på Norr Mälarstrand en solig lördagseftermiddag? Första steget att få bukt med sin mikrostress är att inse att man är en mikrostressare.

– Fundera över vad som är det värsta som kan hända, tipsar Hoa Ly. Är det så farligt om du blir försenad? Genom att ifrågasätta dina tankar så undviker du att bli stressad automatiskt. De tankar och känslor som dyker upp i en stressituation är inga absoluta sanningar, bara information och behöver inte betyda mer än så.

De naturliga kroppsimpulser som sker när vi blir stressade förbereder för utomstående hot. Vi vill försvara oss och ställer in oss på fysisk aktivitet. Lite väl förberedd för att någon närsynt stackare kollar banksaldot några minuter för länge i bankomatkön kan tyckas.

– Det är förstås bra att kroppens system aktiveras om man behöver fly en fysisk fara. Men om man jagar upp sig i bankomatkön, på snabbköpet eller hemma i sängen när man borde sova är det ju ingen hjälp, utan kanske något som gör att man faktiskt fungerar sämre, säger Mats Lekander, docent i psykologi på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

Att vi stressar i onödan är ett faktum, men är all stress farlig?

– I lagom styrka är stress ett bränsle som hjälper oss att fokusera och koncentrera oss på ett mål. All stress är alltså inte skadlig, och i grunden är det ett adaptivt system, alltså något som hjälper oss att överleva. Balans är nyckeln, säger han.

Även om mikrostress verkar vara typiskt för oss stockholmare – utsocknes brukar till och med hävda att det är ett av våra mest utmärkande drag – så är det kanske dags att vi lär oss att leva med varandra. Det var ändå ett tag sedan vi kastade högaffeln för att aldrig mer återvända till vischan.

Att reta upp sig på andra är en dålig idé med tanke på att vi blir allt fler.

Om invånarna i New York och ­Tokyo kan röra sig friktionsfritt i sina megastäder, så kan väl vi försöka samsas på gröna linjen? I stället för att knorra så ilskna rökpuffar lämnar öronen så kan vi kanske hjälpa varandra där i kön till mataffären. Häromdagen räckte en medhandlare över en varukorg och när jag väl förstått att det inte var frågan om ett raggningsförsök så blev jag faktiskt glad.

Mikroglad, visserligen, men ändå.