Snabba steg till jobbet
09.45. Suzanne Reuter och en rumänsk hittehund kliver ut på gatan på Södermalm i Stockholm. Hunden heter Vera och ska vara med hela dagen. Suzanne Reuter går med snabba steg mot sin bil. Vi försöker hänga med. Hon har fått sova ända till 06.30. ”Jag har inte kärringvaknat 04.57 eller 05.08 så där som det ofta blir numera.” Sedan har hon druckit kaffe, lagt in snus och pratat med sin övernattande syster.

Nu är hon på väg till repetitionerna av en fars som uppdaterats av Peter Dalle och Robert Gustafsson. Från den 3 juli till den 9 augusti ska de spela den tillsammans nästan varje kväll inför 800 åskådare. Jag frågar om det är jobbigt. Inspelningen av nya avsnitt av teve­serien ”Svensson, Svensson” är precis avslutad. Och efter farsen väntar Vasateatern och ”Blommor av stål”.
– Nä, säger Reuter med eftertryck, ”piece of cake”. Jag ska bo på Öland och rida islandshäst hela dagarna och åka in och spela på kvällarna. Inget jobbigt alls.

Till detta ska hon återkomma. Till viljan att låta teaterjobbet vara en del av livet som aldrig får ta över helt.
– Man blir klokare med åren. Jag vill vara en person som kan hantera min självkritik och som kan delta i en föreställning utan att sprida ångest bland de andra skådespelarna. Jag vill gå ut på scenen utan att vara ett nervvrak.

Står i kalsongerna
10.10. Framme i repetitionslokalerna i förorten Kärrtorp. Hela sceneriet är uppbyggt och det är första dagen med mask och kläder. Robert Gustafsson står i jättedojor och bara kalsongerna och klistrar fast sitt getskägg.
–Det är humor, säger Suzanne, en aning syrligt.

Jag hänger på, men hon säger att humor är det sista hon vill diskutera. Hon är rädd att den försvinner om den analyseras, ”den är så olika för olika människor”.

Men hon har en åsikt om vad som är det roligaste hon gjort. Sketchen i teveserien ”Lorry” från början av 90-talet. Personalen sitter i möte och diskuterar vad de ska ge chefen i födelsedagspresent. Skådespelarna lever ut all vår chefsångest. Suzanne Reuter minns mest Claes Månssons roll­figur, han som vill mala ner chefens hund i köttkvarn och servera den som hamburgare.
– Texten är skriven av Peter Dalle, på dalleanska, hans alledeles egna spetsigheter.

Suzanne Reuter ger exempel från ”Lånta fjädrar”.
– Det är bara Dalle som kan lägga in repliken: ”Ge mig en värld utan kvinnor.”

Repetitionerna rullar på. Dalle har själv ett instick på dalleanska. ”Sitter du ner när du kissar också,” väser han till den unge man som i farsen uppvaktar hans dotter och som kommer i vägen för hans planer. Peter Dalle bygger sin grosshandlarpondus med väst, elegant sjal och diverse 20-talsattribut. Suzanne Reuter har förvandlats till en högreståndsdam som lynnigt pendlar mellan infernalisk barskhet och lättflirtad potentiell svärmor.

Njuter av en sallad
14.00. Lunchpaus. Hunden Vera har en egen korg på parkett. Suzanne har henne i något slags delad vårdnad . Vera smaskar i sig kycklingbullarna som Suzanne Reuter köpt med 30 procents rabatt på Coop. Själv ägnar hon sig åt vitkålssalladen hon gjort själv, ”jag älskar färsk vitkål, den borde ha en egen festival”.

Suzanne Reuter packar upp Lars Noréns tegelsten ”En dramatikers dagbok”. Hon hoppas hinna läsa några sidor.

Nämner Norén dig?
– Ja, säger Suzanne och ler stort.

Är han snäll mot dig?
– Nej.

Sedan vill hon inte säga något mer om det. Hon vet precis vad hon inte ska tala om.

Kan somna var som helst
14.30. Suzanne Reuter kan somna var som helst. Nu gör hon det på en lädersoffa i foajén trots allt spring och med Vera dåsande i korgen bredvid.

Klockan tre kommer TV 4 för att filma scener inför en morgonsoffa med de tre stjärnorna. Suzanne lägger på mer läppstift.
– Synd att läppstiftet åker ut i rynkorna.
– Oj, vad lik min mamma jag blivit, vill man det?

I scenen som ska televiseras har Suzanne en damväska i rött och guld bakom ryggen, den som ska bevisa att hennes man varit otrogen. Väskan ska bära humorn. Suzanne kommer på att hon inte ska sätta ner väskan på bordet utan ha den kvar i handen och behålla kontrollen över bevismaterialet och över skratten. Suzanne Reuter ogillar tevefilmade teaterscener, ”det blir ofta dåligt, man tänker ’det där vill jag inte se’.”

Hon raljerar på utpräglat Stockholmsslang med teamet från TV 4. ”Humorn vet du, den klipper jag ihop sedan”.
Avsminkning. Genomgång med regissören Stefan Ekman. Ska Reuter säga ”din pilske fan” eller ”din satans horbock”? Reuter är självkritisk kring några egna repliker. Hon säger till Ekman:
– Du har ett fantastiskt tålamod. Egentligen borde du säga, ”nu har jag bett dig tre gånger att säga repliken rätt kärringjävel”.

Tre repetitionstillfällen kvar.

Nöjd med programmet
16.30. Till Södermalm igen och produktions­bolaget Tre Vänner som gör ”Svensson, Svensson” för SVT.  Vi får se en dvd med ett av de nyinspelade programmen som ska sändas till hösten. Det är fjärde omgången. Suzanne är nöjd med programmet.
– Det är inget nytt direkt så recensenterna kommer inte att hoppa högt av entusiasm. Men jag tycker om att se att Gustav och Lena ändå utvecklas, deras kärleksfullhet. Lena skulle ha ett tråkigt liv utan Gustav.

Suzanne Reuter är glad för att programmet är så folkkärt.
Längtar hon efter att spela i ett Noréndrama som hon gjorde 1995 eller ”Vem är rädd för Virginia Woolf” 2002?
– Noréns ”Som löven i Vallombrosa” var ljuvlig att spela in för teve. Och Woolf ville jag verkligen göra. Krister Henriksson och jag  hittade en producent och satsade egna pengar. Men ganska ofta har jag velat göra det lätt för mig. Livet utanför scenen har varit så intensivt så teatern har inte kommit i förs­ta hand. Ett tungt drama som ska spelas hundra gånger, nej det får vara. Jag vill göra så mycket annat i livet. Jag kan fiska, dyka och rida och resa till Nya Zeeland.

Två av Tre Vänners grundare, Johan Kindblom och Tomas Tivemark, sitter med och diskuterar nästa samarbete. Tolv teveavsnitt om tre 14-åriga flickor och deras väg ut i livet. Suzanne Reuter ska spela Gud. Hon ska vara en gud som säger saker som ”Tro inte på mig men på varandra för där finns jag.” Hon hinner inte alltid med att hjälpa flickorna utan måste rådda världspolitiken också.
– Så lyxigt att ni skriver direkt för mig, säger Suzanne.
Så diskuterar de hur Gud ska se ut.
– Det ska vara en lugn och nära upplevelse, säger någon.

Lagar mat av rester
18.00. Mellanlandar i lä­genheten på Södermalm och hejar på en son. Suzanne Reuter var hemma under flera år på 80-talet och tog hand om sönerna. Det uppmärksammades mycket i medierna. Själv tycker hon inte det var någon stor sak. Hon återkommer till att livet är större än teatern.
Sedan går hon till hundgården med Vera. Lagar mat av lite rester; broccoli, bacon och spagetti. Somnar läsande i soffan och vaknar klockan elva med snusen inne. Går upp och stökar.

God natt
01.00. Suzanne Reuter går och lägger sig och somnar klockan ett. Hon tar en halv sömntablett för att inte vakna för tidigt.