– De sätter upp såna här cykelstånd med hyrcyklar bara för att kunna ha reklamtavlor på båda sidorna av cyklarna. De stjäl utrymme från det offentliga rummet. Det är samma sak med telefonkioskerna som poppat upp de senaste åren. Jag har aldrig sett någon ringa i en telefonkiosk de senaste fem åren, ändå sätter de upp nya – bara för att skapa platser för reklam.
Harry Byrne är en veteran inom affischeringsbranschen. Han kom till Sverige från Irland för 30 år sedan och har tapetserat Stockholm med annonser för de konserter han arrangerat ända sedan dess. De senaste åtta åren har han jobbat för Berns.
Byrne är starkt kritisk till stadens politik när det gäller det hårda tagen mot illegal affischering.
– Jag gillar inte Stockholm, jag älskar den här staden! Jag skulle inte göra något för att skada den. Men dessa människor vill få oss att framstå som brottslingar. Man kommer med i belastningsregistret, man kan inte ta banklån, bara för att man satt upp affischer. Det är absurt. De borde ge oss medaljer i stället för böter och prickar i registret. Vi hjälper staden.
Politikerna ser det inte direkt så.
– Nej. De vill bara ha det rent, de vill bli av med knarkarna, uteliggarna och all smuts. Och duvorna – minns du att det fanns en massa duvor på stan innan? Well, de gjorde sig av med dem. De är inspirerade av Rudy Giuliani, borgmästaren i New York som gjorde ett stort nummer av nolltoleransen mot brott. De kör med nolltolerans mot affischering. Men vi måste annonsera, och det är på det här sättet man annonserar. Affischerna har funnits sedan innan byggnaderna här fanns. Förstår du vad jag menar? Sedan papper uppfanns har det funnits affischer!
Men på vilket sätt hjälper affischeringskillar som du staden?
– I våras läste jag i tidningen att det fanns omkring 10 000 affischer en månad i Stockholm. Som om det var något negativt. Men jag kikade på hur många biljetter som såldes samma månad, och det var en kvarts miljon biljetter. Tänk på det, tänk på alla skattepengar som den försäljningen ger. Och tänk på all turism som omger det här, alla hotell, all försäljning! Stockholm är en jättestor stad när det gäller kulturevenemang, det är en anledning för folk att komma hit. Ta bort allt det, och vad har du då? Att sätta upp affischer stimulerar ekonomin. Men de vill att hela Stockholm ska se ut som Biblioteksgatan.
Både stora och små aktörer drabbas av de hårda reglerna mot affischering, menar Harry Byrne. Han förundras över att det är okej med annan reklam:
– Har man tillräckligt med pengar så kan man sätta upp en fyra meter lång affisch på en naken kvinna i februari. Sånt som får folk att krascha sina bilar. Medan små teaterföreningar måste smyga omkring och oroa sig för om de ska få böter eller inte. Var är balansen? Staden tillhör inte bara de som har pengar, den tillhör oss alla.
Lagen likställer otillåten affischering med klotter.
– Det är fel, för det är två olika saker, vi som sätter upp affischer gör inte alls lika mycket skada. Vi sätter inte ens upp dem med klister, vi använder tejp, så de är hur lätta som helst att ta ner.
Klistermärken då?
– Jag använder inte klistermärken. De som sätter upp klistermärken är inte samma folk som sätter upp affischer. Och det tar tio gånger så lång tid.
Att ta bort dem?
– Nej, att sätta upp dem!
Affischering är en konst, menar Harry Byrne – man måste veta var man ska sätta upp dem och var man ska låta bli.
– Man kan inte göra det var som helst, man vill inte vara för provocerande. Man letar efter platser där affischerna passar in naturligt. Men många gånger har våra affischeringsställen gjorts om till kommersiella annonsplatser. De snor alla våra idéer.
Några gånger dyker det upp huvklädda killar med affischbuntar i närheten av Byrne. De sätter upp dem blixtsnabbt. Kollegerna utbyter en blick men inte ett enda ord med varandra. Och de sätter aldrig upp affischer på samma tavla. Däremot tar Harry Byrne försiktigt bort en liten A4-affisch om djurens rättigheter som sitter mitt på en tavla och tejpar upp den igen vid kanten, så att hans egna affischer också får plats.
Är du alltid såhär hänsynsfull?
– Det måste man vara. Med såna här saker alltså. ”These political people, they are pretty fucking motivated, you know.”
Hur många affischer sätter du upp för varje konsert?
– Runt 200 om gången. Men de river ner alla hela tiden. Nu har de till och med anställt pensionärer och små barn på sommaren, som går runt och river ner våra affischer. Som den där killen till exempel, säger Harry Byrne och sneglar på en äldre man i neongul väst som det står ”cityvärd” på.
Mannen står lutad mot husväggen några meter bort. Harry himlar med ögonen och tejpar obekymrat upp en affisch på baksidan av en busskur. Sedan vänder han sig mot mannen och ropar:
– You’re going to tear this down as soon as I leave, won’t you?
Mannen skrattar lite förläget och går fram till oss.
– Ja, yes, eh, that is illegal! Olagligt.
– Whatever, säger Harry och fortsätter med tejpandet.
– Är you from Irland?, frågar cityvärden som hör Harrys dialekt.
– Yeah.
– Do you know a guy named Harry?
– I am Harry! säger Harry och skrockar nöjt.
– Va, är det sant! säger cityvärden.
Han vänder sig till mig och säger:
– Se upp för den här killen, han är en riktigt ful fisk. Han har tio personer som är anställda för honom. Han sätter upp affischer olagligt över hela staden.
Vi gör ett reportage om affischering.
– Jaha ja. Ja alltså, de här bryr jag mig inte om, för det är ju så fult ändå, säger han och pekar på några elskåp som är belamrade med affischer. Men de här, säger han och pekar på busskuren, de måste bort.
När vi går vidare ropar han efter Harry att han får lova att lägga av med sina affischer. Men Harry hojtar tillbaka.
– I’ve been doing this for 30 years, I’m not going to stop now!
Har du verkligen tio anställda?
– Nej, det är bara jag och en kille till. På sommaren är det ytterligare en kille.
Varför sätter du upp affischerna själv, räcker det inte med att vara arrangör?
– Det är bra att vara på gatan, se vad som händer. Plus att man inte kan ta några risker med små konserter, jag måste veta att affischerna är uppe, om de inte är det så kommer det inget folk. Det här är business. Marginalerna är små, även för ett ställe som Berns.
Får du böter?
– Då och då.
Är sådana utgifter en del av budgeten?
– Inte egentligen. Det är bara dåligt. Men vi klarar oss, det är värre för små ställen.
De lagliga affischeringstavlorna då?
– De är alldeles för få. Det var en sån politisk grej, de bara satte upp 20 tavlor för att kunna säga ”titta, nu har vi gjort någonting”. Om de verkligen hade brytt sig så borde de ha skapat en dialog med oss som affischerar.
Hur många lagliga affischeringsplatser tror du skulle behövas för att tillfredsställa behovet av alla evenemang och affischer?
– Hur många? ”Hell of a lot.” Men jag tror att framtiden är elektronisk. Det vore bra om alla som affischerar bara kunda mejla in sin annons och så syntes den på en digital skärm som rullade en massa olika ”affischer”. Då skulle mer få plats. Då hade det räckt med kanske 500 olika platser i hela Stockholm.
Vad tror du om att annonsera på nätet då? Jag pratade med en liten indieklubb som heter Champs Élysées, de annonserar bara på Facebook. Kommer den formen ersätta traditionell affischering?
– Nej. De traditionella affischerna kommer aldrig någonsin bli ersatta. Internet funkar bara för sådana här små klubbar, det är samma folk varje gång, väldigt incestuöst. Jag har ett större åldersspann för de grejer som jag arrangerar. Dagens musikindustri hålls vid liv av den 50-åriga mannen. Det är han som köper skivor, det är han som gladeligen betalar 1 900 kr för att gå och se AC/DC.
Okej. Sista frågan: vilket är det absolut bästa stället att sätta upp affischer på i Stockholm?
– Hm… om jag berättar det och du skriver det i tidningen, så kommer de bara sätta upp en vakt där och vara extra vaksamma. Jag kan inte svara på den frågan.
En yrkeshemlighet alltså?
– Vi kan säga såhär: olika platser är viktiga för olika evenemang. Det finns olika publiker. Många tror att Södermalm är den viktigaste platsen i Stockholm. Så är det inte.