– Du vill att jag ska springa uppför den där väggen?
Springa? Uppför väggen? Jag?
Jag tittar upp på den grå betongväggen framför mig och sedan tillbaka på guiden. Han nickar.
Jag är på parkourvandring. Le parkour kommer från Frankrike och betyder ungefär ”vägen framåt”. Träningsformen, som också är en filosofi och konstform, handlar om att ta sig mellan olika punkter i stadsmiljön på det mest flytande och effektiva sättet. Det här är tredje sommaren som parkourvandringen anordnas och upplägget är annorlunda än andra stadsvandringars. I stället för historiekunskap, får vi lära oss att se staden ur en annan vinkel. Att gå en omväg runt det där jättehålet i gatan behöver nämligen inte vara den effektivaste vägen. Det går ju mycket snabbare att hoppa över hålet.
Självklart är det inte så enkelt som det låter. Le parkour kräver massor av träning och vandringen gör oss inte till fullfjädrade utövare, men vi får i alla fall en inblick.
Efter en ordentlig introduktion och uppvärmning utanför Stadsmuseet får vi träna olika rörelsetekniker. Vi promenerar bort till Debaser och det är där vår guide, Martin Svenselius, vill att vi ska springa uppför väggen. Men först får vi känna på betongen. Ytan är skrovlig och lite kall.
– Finns det något sätt att göra det enklare att komma upp? frågar Martin retoriskt.
– Att använda oss av järnräcket ovanför, gissar jag.
Martin nickar. Och nu blir det lättare. Genom att ta sats med fötterna får jag upp händerna över kanten och kan sträcka mig efter räcket och kravla mig upp ovanför väggen. Jag klarade det! Adrenalinet pumpar i blodet. Det känns som om jag har övervunnit staden.
Området vid Slussen är perfekt för le parkour. Överallt finns det hinder, säger Martin och pekar omkring sig när vi går mot nästa stopp. Han klättrar upp på ett smalt räcke och står där med båda fötterna och balanserar. I nästa sekund hoppar han jämfota och landar och blir stillastående på ett likadant räcke tre meter bort. Jag är glad att vi slipper prova det konststycket.
Är du aldrig rädd?
– Nej. Då skulle jag inte göra det. Det fina med parkour är att om man känner att man inte klarar det, kan man låta det vara och öva mer på annat. Och sedan kan man komma tillbaka och försöka på nytt. Man tävlar inte med någon annan, bara med sig själv.
Efter att ha övat på att hoppa mellan olika avsatser i en trappa, får vi prova att klättra uppför en stenmur. Det är krävande. Armar och ben börjar bli trötta. Jag undrar om den här stadsvandringen verkligen är för alla?
– Vi har haft folk i alla åldrar. Äldst var en 87-årig tant och den yngsta var elva, säger Martin.
Efter vandringen är jag helt slut i kroppen, men samtidigt känner jag mig stark och full av energi. Plötsligt ser jag på stan med nya ögon: överallt finns genvägar och möjligheter.
Om du ser någon klättra uppför väggen på väg hem från Debaser i helgen kan det mycket väl vara jag.