Det kulturella förortsparadiset Subtopia i Botkyrka har precis kickat i gång årets festival för cirkuskonst, filmmagi och gatukultur. Tilde Björfors, grundaren av Cirkus Cirkör, reder ut begreppen och tipsar om sina favoriter.
Tilde Björfors är kanske för nycirkusen vad familjen Bronett har varit för klassisk cirkus. Och den unga konstformen tar allt mer plats på den svenska scenen. För sju år sedan var det hon som startade Söbörb, föregångaren till Subtopiafestivalen. I dag är den betydligt mycket större och arrangeras av Botkyrka kommun.
– Mitt mål med Söbörb var att samla det högsta och det lägsta inom bland annat nycirkus. Visst lever det vidare i dag, säger hon.
I årets upplaga invigs bland annat den helt nya scenen Hangaren som ska ge plats åt nycirkus i internationell klass. På den scenen syns bland annat Cirkus Cirkör, La Scabreuses franska föreställning Taïteul och finska Petit Mal.
– En av dragningskrafterna i nycirkusen är mångfalden, både av människor och uttrycksformer. Den är och har alltid varit en nationell mötesplats. Folk från alla nationaliteter samlas på samma scen. Då blir integrationen en naturlig del av konstformen.
Egentligen har den svenska nycirkusscenen Tildes Björfors kraschade dröm som cirkuskonstnär att tacka. Och, efter 15 år med Cirkus Cirkör, som numera är ett av världens främsta nycirkuskompanier, har Sverige fått en rätt hyfsad plats på den internationella kartan.
– Visst, men på senare tid har vi blivit nedknuffade av bland annat Finland. De gör riktigt mycket bra nu. Det ska bli spännande att se om vi står för en möjlig vändning. Vi har en hel del på Dans och Cirkushögskolan som tar examen nu. Det ger oss hopp.
Skillnaden mellan cirkus och nycirkus är kort och gott att den senare har ett händelseförlopp, ofta dramatiskt och bisarrt. Dessutom skippar den djur, sågspån och sockervadd. I sitt försök att vitalisera den traditionella cirkuskonsten har nycirkusen i stor utsträckning avlägsnat sig från denna genom bland annat avancerade ljuseffekter, musikinslag och dans.
Tilde Björfors har mer eller mindre på något sätt arbetat med konstformen i hela sitt liv. Men det fanns en period då hon började ifrågasätta det hon höll på med.
– Att hänga i ett dinglande lakan och stoppa gafflar i näsan kanske inte var mitt kall. Men så åkte jag till Frankrike där jag skulle se på lindansare. De dansade bara på lina i ett litet tält under två timmar. Men det var så otroligt bra. Då förstod jag varför jag gjorde det jag gjorde. Jag har inte ångrat mig ännu.
Hon menar att det fina med nycirkus just handlar om ifrågasättandet om vad som går och inte går.
– Ofta får man se sådant man inte visste fanns. Det kan bli en häftig inkörsport och man kan få sitt livs aha-upplevelse.