Pjotr Jezernitski har varit ett fan av Kate Bush ända sedan de yngre tonåren då han råkade se videon till ”Babooshka” där hon dansar med en cello iförd svart kroppsstrumpa och slöja i verserna och rockar loss i metallbikini och ringbrynja i refrängen.

– Min mamma sa att hon bara var konstig, säger Pjotr över en fika på ett pyttelitet kafé vid S:t Eriksbron. Han ler finurligt och tillägger:

– Då blev det naturligtvis ännu intressantare.
Jezernitski spelar mest techno och house i sitt jobb som klubbarrangör och dj, men har en speciell plats i hjärtat för Kate Bush. Så speciell att han tillsammans med kulturnästet Högkvarteret arrangerar ”A deal with God – en tribute till Kate Bush” i morgon kväll.

– Några av artisterna, som The Tiny, är influerade av Kate Bush. Vissa av dem, som Mariam Wallentin, hade inte lyssnat så mycket på henne tidigare, men har gjort en djupdykning och funnit inspiration. Förhoppningsvis upptäcker ännu fler Kate Bush genom de andras tolkningar.

Efter över 30 år som artist har Kate Bush en hängiven och stor skara fans. Inte minst i hemlandet England där hennes förra album ”Arial” skapade masshysteri och Kate-koma när det släpptes 2005.

Vi är många som har väntat på nytt material sen dess och som tur är behöver vi inte vänta länge till. Redan den 16 maj släpps ”Director’s cut”, en skiva som består av omarbetningar av albumen ”The sensual world”, 1989, och ”The red shoes”, 1993. Perfektionisten Bush är missnöjd med just dessa skivor och sägs vilja göra om och göra rätt. Men ingen kan veta säkert, för hon gör nästan inga intervjuer. Hennes första och enda turné ägde rum 1979.

– Kate tar det minst sagt lugnt med sitt musikskapande, säger Pjotr Jezernitski. Hon slog igenom under en annan tid och har ingen stor pr-maskin flåsandes i nacken. Hon fick pengar av sitt skivbolag för tre års ”kulturell utveckling” innan hon ens släppt sin förs­ta singel. Det innebar bland annat något slags mimskola, roligt nog. 
Det kan man nästan se när hon dansar och rör sig i sina videor.

– Ja, hon kan verkligen inta olika skepnader för allt hon gör, och visst finns det myter runt den mystiska Kate Bush. Det är kanske svårt att förstå att hon också äter pizza och tvättar. Att tvätta har hon ju dessutom skrivit en låt om, ”Mrs Bartolozzi”, där ordet ”washing machine” upprepas en massa gånger.

– Hennes röst är inte för alla, jag har hört dem som tycker det låter som naglar på svarta tavlan.

Flera moderna sångerskor jämförs med Bush, vars namn ofta funge­rar som en stämpel på det som andas lite annorlunda eller konstnärligt. Florence and the Machine, Marina and the Diamonds, Tori Amos och Anna von Hausswolff är exempel på några som krönts till den ”nya Kate Bush”. Ibland räcker det med en vild frisyr och en välsittande overall för att jämförelsen ska dyka upp.

– Vissa jämför till och med Robyn med Kate Bush, säger Pjotr Jezernitski. Robyn är inte Bush. Hon är Robyn; elektronisk pop. Jag vet inte vem som har mest gemensamt med Kate och gillar inte att jämföra, men kanske Björk. De delar samma experimentlusta.

Kan du förstå dem som tycker att Kate Bush bara är underlig?

– Ja, och hennes röst är inte för alla, jag har hört dem som tycker det låter som naglar på svarta tavlan. Men hon är långtifrån dyster. När man förstår humorn i det dramatiska så ger det en ny dimension till hennes musik.
Som i ”Wow” när hon sjunger om skådespelaren som är ”för upptagen med vaselinet” för att bli filmstjärna?

– Precis! Det var faktiskt när jag hörde den som jag först förstod hur rolig hon är.

Den säregna musiken är förstås det man främst förknippar med Kate Bush, men den visuella delen av hennes artisteri är grädden på det excentriska moset. Ingen som har sett Bush dansa i en skogsglänta i videon till hennes största hit ”Wuthering heights” glömmer det i förs­ta taget. Linda Leopold, chefredaktör för modemagasinet Bon, är en av dem som fascineras av hur Kate Bush tolkar låtens superromantiska tema. 

– Videon är egentligen väldigt enkel, Bush virvlar runt på en äng i fyra och en halv minut, ändå kan man inte sluta titta på den. Hennes dans, mimik och inte minst hennes look med röd svepande klänning, röda strumpbyxor och en röd blomma bakom örat – det är så fulländat. Så monokromt, så snyggt och så rätt våren 2011, säger Linda Leopold. 

Typiska Bushplagg som singoallablusar, fladdriga overaller, kroppsnära bodys och långa svepande kjolar trängs i butikerna, 70-talstrenden är het i vår.

– Det är det glamourösa 70-talet som modeskaparna har inspirerats av den här säsongen, säger Leopold, tänk Yves Saint Laurents lyxhippielook eller Bianca Jagger på Studio 54.

Trots supertajta kroppsstrumpor i vart dansnummer och en högst oskyldig ”nipplegate” i början av karriären har Kate Bushs stil aldrig anklagats för att vara vulgär.

– Hon var för töntig för att anses vulgär, säger Leopold. Och för kons­tig för att betraktas som sexig. Kate Bushs look har aldrig känts utmanande. Inte ens iklädd en kroppsnära Jane Fonda-outfit känns hon sexig, för hon ser alltid lite galen ut. Och ”rustningsbikinin” i ”Babooshka” kan vi förpassa till historien.

Vilken modern artist tycker du lyckas förena musikaliskt och estetiskt uttryck på samma sätt som Kate Bush?

– Natasha Khan, Bat For Lashes, påminner mycket om Kate Bush. Det är indianfjädrar, ockultism och trikåer för hela slanten. Kate Bushs stil känns retro men aldrig mossig, det är tecken på hur väl genomförd den är.

Hur bär man bäst upp de 70-tals­inspirerade plaggen i vår?

– Till att börja med håller man sig ifrån allt som påminner om ”boho chic”.

Sienna Miller är alltså inte stilikonen?

– Nä, precis, men för att verkligen skapa en så fantastisk stil som Kate Bushs så hjälper det om man har rätt förutsättningar att utgå ifrån. Se bara på Kates hårman, inte konstigt att hon är utklädd till lejon på omslaget till ”Lionheart”. För att återskapa en uppdaterad 70-talsstil bör man gå ”all in” och inte spara på krutet, tycker jag. Låt dig inspireras av Marc Jacobs vårvisning till exempel. Kate Bushs stil i ”Wuthering heights” är väldigt naturromantisk, och det kräver sin miljö.

Vilken Stockholmsmiljö passar bäst till stilen?

– Helst ska man svepa runt med klänningen på en äng.

Det finns inte så många ängar i anslutning till en bar i stan, det skulle vara Spymlan då?

– Ja, eller så får man ta ett varv på Djurgården.

Ett varv runt parken i skir fotsid klänning med ”Director’s cut” i öronen, det är sann verklighetsflykt.