Genusprofessorn Tiina Rosenberg är den tredje, hittills hemliga, invigningstalaren på EuroPride. Det offentliggörs i morgon måndag. Samma dag som den finlandsfödda queerpionjären fyller 50 år. DN når henne på väg till semesterstranden och frågar: Hur känns det?
– Som en stor ära. När rörelsen kallar ställer man upp. Att fylla år känns mindre kul, jag borde väl säga något feministiskt som att åldern inte har någon betydelse, men det har den.

Under Pride ska Tiina Rosenberg dj:a, prata om Zarah Leander, moderera en diskussion om könsneutrala äktenskap, diskutera synd och snusk med Annika Lantz och inviga konstutställningen ”State of mind” om hbtq-personer i S:t Petersburg. Och mycket mer. Hon är med i minst en programpunkt per dag.
– Pride är ett kollektivevenemang och alla bidrar med det de kan. För mig är det en möjlighet att få överblick över vad som är på gång i rörelsen.

Hon uppskattar särskilt festivalens omfattande seminarieverksamhet, som hon menar saknas i de amerikanska och brittiska motsvarigheterna.
– Det har vi kanske den svenska folkbildningstraditionen att tacka för. Det är också roligt att man satsar allt mer på kultur, i år med författarscen, konstevenemang och teaterföreställningar.

Hur skulle du sammanfatta flatornas roll inom hbt-rörelsen i dag?
– Den är ganska stark, även om allt naturligtvis kan bli bättre. Flatorna har lärt sig mycket i organisationsväg av sitt feministiska arbete och håller i gång en stor del av den politiska, kulturella och intellektuella verksamheten.

Hur ser du nu på mediereaktionerna efter ditt avhopp från Feministiskt Initiativ?
- Hade det inte varit jag hade någon annan blivit sliten i stycken.