Den som väntar på ”Läderlappen” brukar inte behöva vänta länge. ”Operetternas operett” har varit en tre akter lång, flitigt spelad, hit sedan Johan Strauss skrev den 1874.
Den 30 januari är det premiär för en ny uppsättning på Operan, den här gången förlagd till Rivieran och ett glittrande, glimmande 1920-tal, på randen till (den tidens) stora krasch. Champagnen flödar, bubblar över, och alla lustar med den.
Loa Falkman, som med en lång karriär på scen redan har hunnit spela både doktor Falke och prins Orlowski gör den här gången greve Eisenstein.
– Allting är på lek i ”Läderlappen”. Det är ren eskapsim, det är bara att låta sig förföras av vacker musik, vackra låtar, vacker scenografi, säger Loa Falkman.
Hur relaterar den här ”sätt sprätt på allt”-andan till i dag?
– Det finns ingen som helst politisk anknytning till i dag i pjäsen. Men det är klart, det tomma liv de lever, som man fyller med ett ständigt festande, dyra prylar, dyra bilar, det finns fortfarande. Det kommer det nog alltid att göra.
Vad ser du själv fram emot att se i vår?
– Ulla Skoog (Scalateatern, i februari) och min gamla lärare Ingvar Kjellssons Beckett-monolog (”Ur ett övergivet arbete”, nu på Dramaten) . Det är livsviktigt som artist att se mästare i arbete.
Blir du knäckt någon gång? När det är för bra?
– Nej, aldrig. Knäckt blir man bara om något är dåligt. När det är bra blir jag inspirerad.
”Läderlappen” har premiär på Operan, lördag 30 januari. I maj spelar Loa Falkman även ”Falstaff” på samma scen.