Iklädd päls, läder och en karibisk solbränna kasar hon nedför den snötäckta backen utanför barndomshemmet i Sollentuna denna måndagsmorgon. Caroline Winberg - modellagenturen Stockholmsgruppens mest lönsamma rekrytering - har precis återvänt från en semester på västindiska ön Mustique, där hon firat in nyåret hos en kompis.
– Jag tror inte att jag är så exotisk här, ganska blond och blek. Eller ja, nu har jag varit i solen, men annars brukar jag smälta in rätt bra.
Även om New York numera är hennes hem, och hela världen hennes arbetsplats, är det i Sollentuna hon känner vartenda hörn.
Vad är den största skillnaden?
– När jag är här spelar jag mest Plump (kortspel) med min familj, chillar, äter mammas mat. I går kollade vi på Benny Anderssons orkester. Här är jag för att vara med familjen, men i New York har jag mitt liv, min lägenhet, kompisar.
Vid Edsbergs sportfält konstaterar Caroline att joggingskor hade varit bättre lämpade än hennes glittriga Giuseppe Zannoti boots. Men att de sistnämnda ser bättre ut på bild.
På fotbollsplanen tillbringade hon större delen av sin uppväxt.
– Jag var högeryttermittfältare så det blev fler inlägg än mål, säger Caroline, som bytte från Edsberg till AIK när hon kom upp i tonåren.
Hon sjunker ned på den gröna avbytarbänken. ”Fast på den tiden var jag mer så här”, säger Caroline och sätter sig bredbent.
Funderade du på att bli modell?
– Nej, jag var inte så snygg när jag var yngre. (skratt)
– Jag såg typ ut som ett anorektiskt skelett. När jag gick i skolan var det inte så coolt, alla killar ville ha tjejer som hade lite rumpa och bröst, och det hade inte jag. Klart att man ville vara den som var populär, den som alla killar ville hångla med på festen, men min bästa kompis var det och eftersom jag var hennes kompis fick jag ändå alltid vara med. Jag satt alltid där i soffan med grabbarna.
På väg till en fotbollsträning blev Caroline upptäckt. Tanken var att kombinera modellandet med naturprogrammet. Andra året hoppade hon av.
– Det är ganska svårt att bestämma att man bara ska modella på helger när de ringer från brittiska Vogue och vill att man ska jobba på en torsdag.
”Hon är nog helt klart den mest kända personen som suttit i kassan på Ica Edsberg”, säger Eddie Torrico, om före detta kollegan och skolkamraten Caroline Winberg.
Bestående minne?
– Hon var alltid glad. Är man från en så liten ort så vet de flesta vem Carro är, hon är känd liksom, stjärnan, säger Eddie Torrico medan Caroline gömmer ansiktet i händerna.
Syskonskaran på sex personer lämnade inte mycket över till extravaganser. Därför började Caroline tidigt dryga ut barnbidraget med extrajobb.
– Vill man ha något får man kämpa för det. Det är bra att lära sig tidigt. Det är inte som att jag tänker skaffa mig en stenrik kille, bara: perfekt nu kan jag chilla. Jag behöver inte det, eftersom jag har jobbat själv. Men jag vet ganska många tjejer som är så.
– Emmi är ledig i dag eller hur? säger Caroline till en annan ex-kollega, om lillasystern Emelie Winberg, 23, som också arbetar i affären.
På Figges konditori alldeles intill beställer Caroline en kaffe och minisemla. Liksom de flesta modeller är hon väldigt tunn – något som brukar leda till att människor synar hennes matvanor.
– När jag är på middag får jag alltid reaktioner som: Va, äter du ris?! Ja, det är klart att jag äter ris. Jag är inte dum i huvudet. Folk ska alltid hålla på ”oj, ska du äta, oj, oj, oj”, säger Caroline med förvrängd röst.
– Om jag beställer en sallad så blir det: Hon äter bara sallad. Om jag beställer något annat: Nu ska hon spy upp det.
– Jag skulle aldrig säga till en tjock person: ska du äta det, du som är så rund? Men omvänt får man säga vad som helst.
Samtidigt är det är svårt att nå framgång inom modellvärlden, eller ens bli upptäckt, om man inte är smal. Själv skulle hon behöva banta för att kunna återvända till catwalken, säger Caroline.
– Men jag trivs ganska bra som jag är. Därför gör jag hellre mer kommersiella jobb.
På ringfingret är mottot "Let's roll" intatuerat. Ett minne från en tjejresa några år tidigare.
På vägen till Edsviken passerar vi Edsbergs slott.
– Jag hade min första fylla i den här parken, på skolavslutningen i åttan eller nian. Drömhus uppträdde och jag kommer ihåg att vi var väldigt exalterade.
Eftersom alla var minderåriga var det en annan Sollentunaprofil, Christer Pettersson, åtalad, dömd och frikänd för mordet på Olof Palme – som bistod med drickat.
– Han brukade köpa ut till ganska många i min skola, till mig också en gång. Han var ett säkert kort, säger Caroline Winberg.
Om ett par år har hon troligen köpt ett hus här vid vattnet, säger Caroline. Det är en bra plats för barnen att växa upp i, tryggt.
– Man kan släppa ut dem i trädgården utan att behöva oroa sig.
– Men min pojkvän kanske hellre vill bo i stan, så vi får väl fajtas om det.
Caroline har varit tillsammans med advokaten Fredrik von der Esch, drottning Silvias gudbarn och nära vän till kungabarnen, i ett och ett halvt år.
– Vi har känt varandra sedan jag var 18. Fredrik är den mest chillade personen jag har träffat, han är glad om han hänger hemma med en biltidning.
Efter en Paneng curry med kyckling, tar Caroline en röd Marlboro utanför Stinsen. För tio år sedan arbetade hon på köpcentrets snabbmatsrestaurang Burger King för en minimilön. I dag är hennes minimiarvode cirka 120.000 kronor per arbetsdag, enligt Stockholmsgruppen. För en kampanj gäller det tiodubbla.
Själv säger Caroline Winberg att hon skulle kunna gå i pension redan nu - om hon kunde tänka sig att leva mer asketiskt. Det kan hon inte.
Vad tycker din familj om din framgång?
– De tycker att det är kul och är stolta. Mamma brukar säga att de hälsar från frissan, eller att Hasse på Stinsen sagt hej. Det är roligt. Men jag är ju samma gamla Carro, mamma blir glad bara jag tar på mig byxor i stället för att gå omkring i pyjamas hela dagarna.