Utanför Skebokvarnsvägen 151 står Daniel Eriksson iklädd salongens brandade mössa och T-tröja. Om vi vill att han ska vara med på bild måste han gå hem och duscha först. Så vi hänger på salongen en stund, tillsammans med tatuerarna Annie Fundin och Felix den Lycklige. De gör rent sina stationer i väntan på dagens första kunder. Bleckan, mindre känd som Anders Bleckhorns, har inte kommit in ännu.
När Danne är tillbaka ber han Annie tejpa hans mössa ren från dun och annat skräp. Det ska vara cleant.
– Jag är säljare, konstaterar han frankt och ger sig på hallgolvet med en mopp.
Stockholm ligger under snö och den planerade promenaden blir i stället en biltur genom Högdalens betong, fonden i Dannes och Bleckans liv. Bilälskaren Danne kör oss i en lånad Volvo som han funderar på att köpa.
Det är svårt att tro att han en gång i tiden var hemlös.
– Efter att ha bott i pappas lägenhet i Gröndal hade jag ingen fast punkt, så jag bodde på soffor lite här och där innan jag flyttade tillbaka till Högdalen. Jag har gott om vänner så jag behövde aldrig sova på gatan.
Högdalens ”San Siro”.
En nyanlagd konstgräsplan intill Bäckahagens skola, varifrån Danne har blivit relegerad två gånger om. Det ledde bland annat till att han kom till Tallkrogens skoldaghem, där han fick känna sig trygg och vara en duktig elev.
– Planen är jävligt bra för ungdomarna, det är 30-40 pers varje kväll. De är här i stället för att vara i centrum, berättar han.
Danne och Bleckan har bakgrunder i familjer med missbruk och våld. Att ge sina egna barn var sin normal uppväxt innebär i deras fall att göra tvärtemot sina egna föräldrar. Inte som andra hävdar att de aldrig ska bli som päronen, utan som i: inte knarka, inte supa, inte slå barnens mamma i huvudet med en spritflaska.
Ändå finns det finns ingen underton i Dannes röst när han hävdar att det inte finns något att förlåta:
– Jag är inte missnöjd med hur mitt liv är i dag, då finns det inget att vara sur på. Det blev bra.
Anjas vedugn.
– En riktigt bra restaurang som ligger här i kvarteret. Det är väldigt bra mat, kött, pasta, pizza. Inte 29-kronorspizza, snarare 129-kronorspizza. Man kan ta dit en dejt eller sin mamma när hon fyller år.
Framgångssagan Den ökända Salong Betong slog upp porten till källarutrymmet den 14 januari 2009. Danne med drivet, han som såg till att saker hände, och Bleckan med konstnärssinnet, han som lärde sig tatuera, har haft i princip fullt från första dagen. Åren före gjorde ingen av dem särskilt mycket. Bleckan tatuerade kompisar och bekanta med en nål och fick pengar till hyran. Danne?
– Man får drifta liksom. Fixa fram pengar på olika sätt.
Hur kom ni på att ni skulle starta salongen?
– Vi var tvungna att göra någonting. Satsa allt i ett försök att bli en del av samhället och vara förebilder för våra barn.
Varför har det gått så bra?
– Dels har vi har varit väldigt målmedvetna och viljestarka men sedan har vi alla våra underbara vänner som har hjälpt till. Vi känner så himla mycket bra folk som har hjälpt till att sprida ryktet, bära kläder och göra reklam. Minst 50 procent är våra vänners förtjänst.
Salong Betong gaddar enbart i svart och grått, inga andra färger. Det är ett högst medvetet val.
Högdalstoppen.
– Här åker man pulka och på somrarna är det aktiviteter. Det är bra för barnen. När jag var liten var det en skidbacke med lift men de lade ned den. Vi åkte ändå. Gick upp, åkte ned. Gick upp, åkte ned.
Möjligen kan man se det som en beskrivning av deras liv; jobbiga, tidskrävande backar upp. Något roligare, men snabba, turer ned.
– Jag har aldrig hymlat med min barndom. De som känner mig vet, säger Danne.
Ni är väldigt öppna i serien?
– Jag vill inte skylta med någonting men jag vill ändå att barn och människor som är eller har varit i samma situation ska känna att det faktiskt går, att det finns en chans. Det är väldigt jobbigt fortfarande men jag har inte skämts för det. Det är viktigt att prata om saker som har hänt, för sin egen skull. Jag började gå till psykolog när jag var 20 och gick i sex år, det hjälpte mig jättemycket.
Högdalen skatepark.
Någon gång under 2012 kommer denna plats att härbärgera en av Europas största skateparker. Danne är själv gammal skejtare.
– Här låg Gropen, ett tillhåll för missbrukare. Man ser ju ingenting nu men de håller på och bygger pooler och ramper. En fruktansvärt bra satsning. Det ska bli jävligt kul när det är klart.
Är du sentimental eller skulle du kunna flytta var som helst utan att sakna Högdalen?
– Nej, jag har inte så många bra minnen. Men det är klart att jag skulle sakna Högdalen, jag har min syrra här. Jag skulle sakna att se henne varje dag. Jag gillar centrumet som fan. Jag gillar Högdalen. Men jag är på väg bort. Det är lite jobbigt att bo så nära jobbet.
Inte heller Bleckan har flyttat ännu, trots att han i serien tydligt uttrycker drömmen om Henkan (Henriksdalsberget i Nacka).
Högdalens sim- och idrottshall.
Här har Danne tränat och badat, något han började med när dottern föddes, och i dag blir det 5-6 pass i veckan. Samtidigt inleddes en ännu viktigare resa: hans väg mot att bli förälder.
– När ett barn är litet och skriker och inte kan prata kan man inte hjälpa barnet. Det är mamma. Det är bröst. Det var väldigt svårt för mig att bli pappa och jag axlade inte rollen riktigt förrän hon blev 2 år. Jag hade jättesvårt. Jag kunde ligga vaken 3-4 nätter när jag visste att jag skulle träffa henne. Jag hade panik. Hur gör man? Vad ska jag göra? Tänk om något händer? När hon sov hos mig låg jag vaken och kollade så att hon andades. Jag låg bara bredvid och tittade på henne och hade en hand framför henne för att vara säker på att ingenting hände. Då var det lättare att fly. Det var jättejättejättesvårt. Jag var ung, om man nu kan skylla på det. Jag var 22.
Högdalens kvartersgård.
– Min syster Victoria hänger här och min kompis är fritidsledare så jag har stenkoll och därför är det här stället sjukt viktigt för mig. Men det är också sjukt viktigt för ungdomarna, så att de har någonstans att ta vägen och slipper stå i centrum.
Vi återvänder till bilen och tar oss till dagens ändstation.
Salong Betong.
Här, i källarlokalen, har Danne och Bleckan blivit vuxna. Den sistnämnde har också kommit till arbetet nu och jag frågar honom om det där med att hitta sig själv och bli en bra förälder, när förutsättningarna för det motsatta är så överväldigande:
– Det är en definitionsfråga. Jag anstränger mig för att vara en bra förälder med allt vad det innebär, läser barnpsykologi och vill att hon ska få växa upp i en trygg miljö. Försöker stärka hennes självförtroende. Men mestadels är jag en förälder i stridens hetta, jag löser problem spontant. Att vara där är inte tillräckligt för att vara en bra förälder, jag lägger ingen stolthet i det. Jag vet hur man kan vara en dålig förälder och försöker att inte vara det alls, förklarar Bleckan.