Det var med stort allvar som den franske författaren Alfred Jarry (1873–1907) tog sig an konsten att inte ta något på allvar. Han var besatt av cyklar, bälgade i sig absint och bar alltid pistol. Jarry grundade patafysiken, (de inbillade lösningarnas vetenskap) och hade för vana att tala om sig själv i vi-form. Pablo Picasso tillhörde hans beundrarskara och han nämns ibland som föregångare till dadaismen, surrealismen och modernismen. Jarrys raffinerade absurditeter har dessutom sipprat ner till bröderna Marx och Monty Python.
Nu sätts ”Kung Ubu”, Jarrys mest kända verk, upp på Dramaten.
– Det som verkligen är speciellt med Jarry är själva Ubu-gestalten. Jarry skapade honom som en grotesk parodi på en lärare när han var 14, sen blev han hela 1900-talets frontfigur. Andra sekel har Hamlet, Don Carlos eller Oidipus – 1900-talet var Kung Ubus.
Hur skulle du presentera denne kung för någon som inte är bekant med honom?
– Som en groteskt girig och perverterad person som samtidigt är väldigt ömklig och feg.
Men trots – eller på grund av – Ubus tillkortakommanden, är det lätt att känna ömhet för honom.
– Man känner igen Ubu i dagisbarn som slåss. Man känner igen honom i feta tyska turister, och i svenskar på Kos. Man känner igen honom i amerikanska politiker som sentimentalt står och orerar.
– Och det värsta, fortsätter Karl Dunér, är att man känner igenom honom i sin egen tanke, sin egen snålhet och dumhet.
Jarry själv blev så gripen av sin imaginäre katastrofkung att han uppträdde som honom och till och med undertecknade sina brev med hans namn.
Premiären i Paris 1896 var en modernistisk bomb. Vad säger den oss i dag?
– Frågan är vad vi har att säga den. ”Kung Ubu” rättar sig inte efter samtiden – samtiden speglar sig i pjäsen. När den spelades på 70-talet var det framförallt koppling till regimerna i Östeuropa som gjordes, dessförinnan tänkte man på fascismen och nazismen. Kung Ubu är som sinnebilden för Mussolini eller Hitler eller Ceausescu.