Vad handlar ”Cellofan babe” om?
– Man får följa småbarnsmamman Elin under en dag. Hon planerar sitt liv in i minsta detalj för att hinna med allt. Men en morgon försover hon sig efter att ha stannat uppe sent för att se ”Expedition Robinson”, och så faller hela hennes planering.
Det påminner om de där ”En dag med”-artiklarna där kändisar verkar hinna med hur mycket som helst under en dag.
– Absolut! Elin kämpar med kraven i veckotidningarna. Jag kan själv bli jättepåverkad och stressad av de här fyrabarnsmammorna som släpper böcker och allt vad de gör.
Vad läser du själv för veckotidningar?
– Jag brukar läsa Amelia och Mama när jag är hos min syster. Jag blir lite chockad när jag läser dem, ibland är det värre än jag tror.
Du åkte till Island för att träffa Björk Jakobsdóttir, som skrivit pjäsen. Hur var det?
– Jag hade aldrig varit där förut men jag var skitimponerad av naturen. Min familj åkte på utflykter hela tiden så de såg mer av landet, för min del blev det mest jobb. När jag åkte dit hade jag inte riktigt accepterat att göra pjäsen. Men sedan jag varit där var det svårt att tacka nej. Och jag fick rida på hennes islandsponny.
Hur har det gått att arbeta med henne efter det?
– Det har varit en del kulturkrockar. Hon har ju levt med den här pjäsen, men jag kan inte göra något som är skrivet för Island för fem år sedan. Jag måste ju göra något som fungerar för mig nu.
Din kollega Petra Mede har sagt att du har Tourettes syndrom, och måste säga fel saker hela tiden.
– En mild sådan i så fall. Det började yttra sig i den tillrättalagda musikalens underbara värld. Jag var med i en massa musikaler när jag var yngre, ”Chicago”, ”Chess”, ”Garbo” ... det blev för sött och jag ville bryta mig ur det. En gång blev en danskollega arg på mig för att jag inte visade någon respekt när jag fjantade mig med lösmustasch. Det var då jag insåg att jag var tvungen att sluta, man kan inte ha en ironisk inställning till sitt arbete. Och sen hade jag fyllt 30, man kan inte dansa hela livet.
Du flyttade till Stockholm för Balettakademien när du var 17 år. Hur var det?
– Hela min släkt är från Stockholm, det är bara jag och min syster som är bönder från Skåne. Så när jag flyttade till Stockholm kände jag mig ganska hemma från början. Att flytta handlade mer om frihet, som friheten att kunna äta chips till frukost om man ville.
Hur länge höll den frihetsglädjen i sig?
– En vecka kanske, haha. Men vi brukade åka till Stockholm på danskurser innan jag flyttade hit, jag och Jenny ”Velvet” Petterson, och det var stort. En gång skulle vi gå ut på Daily’s vid Kungsträdgården. Vi var 15 år och vi fick ju så klart inte komma in, så planen var att äta på restaurangen innan och vänta tills klubben öppnade. Men vi var så fattiga att vi bara hade råd med en förrätt. Vi delade på en förrätt i fyra timmar!
Kom ni in till slut då?
– Ja! Det jag minns mest är att Kim Sulocki satt vid ett bord, han var ju känd då och var med i en såpa. Jag hade lånat ett par tajta byxor som gjorde att min blåsa höll på att spricka. Och jag tyckte det var så pinsamt att gå förbi Sulocki för att kunna gå på toaletten så jag höll mig hela kvällen.
Du överlevde. Var bor du nu?
– Vi bor i Farsta nu, och det borde jag kanske inte säga, men jag gillar inte det. Vi har köpt ett hus på Gotland och jag längtar dit. Jag vill bo där i lugn och ro och dreja, växtfärga mina kläder och hennafärga håret. Jag mår väldigt bra när jag är på Gotland. Dessutom blir det väldigt roligt att komma till Stockholm när man inte bor här längre.
”Cellofan babe”, Maximteatern, Karlaplan 4, t Karlaplan. Spelas 8, 14 och 15 oktober.