Även i ordinärt julfirande finns det gott om inneboende dramatik. Men det är inget mot fantasteriet i ”Nötknäpparen”, balettklassikern med musik av Tjajkovskij, som är baserad på en novell av ETA Hoffmann.
Sagan där nötknäpparen får liv och utkämpar en strid mot råttkungen måste nu inte nödvändigtvis utspela sig under julnatten. Men i Operans version är det juletid och handlingen är förlagd till Elsa Beskows sagovärld.
– Det är tråkigt i balett att det ofta är små flickor som drömmer, som i ”Nötknäpparen”. Så för att alla småkillarna också ska ha någon att känna igen sig i blev det Petter och Lotta, säger Pär Isberg, som har koreograferat baletten som hade premiär 1995 och som återkommer på begäran år efter år.
Givetvis dyker även tanterna Brun, Grön och Gredelin upp. Och Farbror Blå. Hunden Prick – fem förväntansfulla pudlar har varit på audition – hamnar rätt på scen med korv som lockbete. Från Hoffmans värld återfinns bland annat råttorna, som hålls tillbaka av leksaksarmén.
– Under julaftonsnatten kan allting hända – särskilt i fantasins värld, säger Pär Isberg som även har koreograferat sagobaletter som ”Hans och Greta” och ”Pippi Långstrump”.
Vi pratar om de mörka stråken i idyllen. Petter och Lotta är föräldralösa, sagan en dröm där längtan efter de perfekta föräldrarna (i det här fallet sotaren och husan) finns inbäddad.
– Drömmen om föräldrar är viktig för mig personligen. Det går en linje av utanförskap i de produktioner jag gjort. Hans och Greta är ensamma ute i skogen och Pippi Långstrump är också en utanförfigur. Allt är inte bara rosenrött.
Ändå, vill jag komma i sagolik julstämning finns inget bättre än ”Nötknäpparen”, hur gör du?
Pär Isberg skrattar och varnar för att detta inte kommer att låta bra.
– Jag slutade totalt med julen som tonåring. När man växte upp såg man stressen och förljugenheten, det är traumatiskt att inse att det sällan blir som man tror.