Turteatern i Kärrtorp är full av barn. De repeterar ”Barnrepubliken”, en pjäs av Mia Törnqvist inspirerad av den polskjudiska barnläkaren Janusz Korczak. Han grundade två barnhem i Warszawa och drev dem som små miniatyrsamhällen där barnens önskemål och talan alltid stod i centrum.

– Hans arbete påverkade starkt tillkomsten av den första barnrättskonventionen. Vi är inte är ute efter att göra någon rekonstruktion av hans barnhem på scen, men Korczaks humanistiska idéer är tidlösa, säger Lena Lucki Stein.

Med två vuxna skådespelare och sexton barn i ensemblen, uppdelade i två lag, har hon som regissör ställts inför en väldigt speciell arbetsprocess.

– Utöver att vara amatörer är de ju också barn: livliga, spontana och oberäkneliga. Resultatet blir väldigt varierat, ena gången kan det bli fullständigt storartat, nästa gång är det helt annorlunda. Men det vägs upp av barnens närvaro och okonstlade spel.

Korczaks och hans uppemot 200 adepter klarade sig inte undan när Nazityskland invaderade Polen, deras slutdestination blev Treblinkas gaskammare. Men även om krig, om än inte nödvändigtvis andra världskriget, också lurar utanför barnhemsväggarna i pjäsen ”Barnrepubliken” har slutet lämnats öppet för alternativa tolkningar.

Barn i krig är ett lika fruktansvärt som aktuellt ämne … skulle du säga att ”Barnrepubliken” är en nattsvart pjäs?
– Nej, säger regissören bestämt, det är klart att den är sorglig men det finns mycket humor i den också. Jag har läst pjäsen i olika klasser och då har barnen också tänkt sig olika slut. Vår version är lite som en saga, kriget visas aldrig på scen.

– Dessutom, tillägger Lena Lucki Stein, så finns det ju många små händelseförlopp och konflikter på barnhemmet som förstås är spännande för barnen i publiken.