– Det är blå gänget! Blå gänget! Det är blå gänget!
Förskolebarnen i Björns trädgård kan bara inte behärska sig. De skriker, pekar, hoppar upp och ned. Medan tre svartklädda, blåklädda varelser utan hår, öron och munnar går runt och gör… Ja, egentligen ingenting, förutom att storögt stirra på världen och varandra. Trafikljus, kameror, småfåglar, grillkiosker, färgglada valstugor: allt är nytt, spännande och ofattbart konstigt.
De blå männen verkar fascinera stockholmare oavsett ålder. Det bildas små folksamlingar var de än stannar. På Medborgarplatsen går mobilkamerorna varma. ”Det är Blue Man Group, brorsan! De ser så jävla coola ut, jag skojar inte”, ropar en tonåring till sin kompis och ler.
De glada minerna skiljer sig markant från hur vanliga pantomimartister brukar tas emot – dessa förhatliga, ofta till Frihetsgudinnan silversminkade kulturarbetare. Sedan tittar man sig omkring och inser att Blue man group är något helt annat.
På stans fotografering följs av en koncentrerad tysk ”manager”, en brittisk ”kapten”, en svensk pr-kvinna och en fjärde person med oklara arbetsuppgifter. En tysk make up-artist, utrustad med våtservetter och en liten burk med blöt blå färg, springer efter och ser noggrant till att de blå – Nadim Helow (Tyskland), Seumas Sargent (USA) och Martin Marion (Slovenien) – inte råkar visa en kvadratmillimeter vit hud.
Den kreativa lekstugan är kontrollerad in i minsta detalj. Men så är Blue Man Group också en snabbt växande global framgångssaga, vars grundare ilsket försöker hålla fast vid den ursprungliga integriteten och konstnärliga höjden i projektet.
– Vad man kan förvänta sig? Jag har ingen aning. Jag får en enorm kick av att kunna sitta här och säga så till dig. Det är inte en show för barn. Det finns ett element av fara och osäkerhet eftersom vad som helst kan hända. Dessutom gör vi om showen hela tiden och anpassar oss till staden vi är i, säger amerikanen Seumas Sargent, en av de blå männen, när han har tvättat av sig sminket och blivit talbar igen.
Blue man group bildades 1987 i New York. De ursprungliga blå männen var ett gäng slöfockar som uppträdde blåsminkade i Central park och andra platser på Manhattan. De upptäcktes snart och i början av 90-talet fick de sätta upp showen Tubes på Astor Place Theatre i New York – en föreställning som har spelats där sedan dess.
I onsdags kväll var det galapremiär för en försvenskad version på Göta lejon. ”Alla” var där: före föreställningen minglade förvånade blå män med entusiastiska gratisskumpadrickare som Patrik Ekwall, Carl-Jan Granqvist och Blossom Tainton. Och showen? Med hjälp av specialbyggda instrument, ett kompband och digital teknik skapar Blue man group en minst sagt publikfriande och färgsprakande show - publiken på de främsta raderna måste till och med bära regnponchos för att undvika stänk. De blå männen trummar Ulf Lundell- och Abba-melodier på plaströr, målar tavlor med publiken som pensel, leker med skuggor och skvätter färg, medan storbildsskärmar på scenen pumpar fram suggestiva budskap om informationssamhället - på svenska. Gruppen tycks inspireras av allt från pantomim, Star Wars, vaudeville och afrikansk trumkonst, till konstnärer som Yves Klein och musiker som Keith Moon.
Med åren har Blue man group-konceptet vuxit till ett omåttligt populärt fenomen. Gruppen har parodiserats i både Simpsons och Family Guy. De har turnerat med Moby och Ricky Martin och uppträtt på Jay Lenos tv-show ett otal gånger. De undertecknar reklamkontrakt i mångmiljonklassen och tjänar multum på kringförsäljning av kepsar och kaffekoppar. I dag uppträder ungefär 35 blåa män, uppdelade i ett antal olika ensembler, på fasta scener i New York, London, Berlin, Tokyo och Las Vegas.
Ändå är det svårt att sätta fingret på exakt vad Blue man group egentligen vill säga, vad deras konst handlar om. De blå männen själva avskyr etiketter som avantgarde och performance-konst. Seumas Sargent gör ett försök att förklara:
– Vi har inga öron, inget hår. Vi liknar inte någon eller något. Jag kallar det förstärkning genom förenkling. Vi talar till fler människor eftersom det finns något hos oss som alla kan identifiera sig med. Temat för alla våra föreställningar är att upptäcka. Det är som att vi plötsligt har landat någonstans i rymden och fattar lika lite som publiken. Det är fantastiskt att man kan göra så mycket av tre snubbar och ett rockband.
Tidigare sade du att ni inte gör en show för barn. Ändå var det barnen som blev lyckligast när vi gick runt på stan. Varför det?
– Om jag får svara som mitt barnsliga själv, skulle jag säga att det beror på den underliga och fantastiska blå färgen. Den är rogivande och påminner om himlens färg.
Många avskyr pantomimartister, men när de ser er blir de glada. Hur kommer det sig?
– Vi delar ju det icke-verbala uttryckssättet med andra mimare, men vi hoppar inte upp i folks ansikten som många av dem gör. Vi utnyttjar inte människor på ett sarkastiskt, clownaktigt sätt. Vi är alldeles för oskyldiga för det.
Det känns som om ni driver mycket med teknologin, med konsumtionssamhället. Hur politiska är Blue man group?
– Vi har inte ett politiskt budskap, men vi tänker mycket på hur människor isolerar sig på grund av deras tilltro till teknologi. När vi är i ett så teknologiskt avancerat samhälle som Sverige gäller det att göra en show som balanserar mellan att kritisera och välkomna en sådan plats.
Så hur besläktade känner ni er med de blåa utomjordingarna i Avatar?
– Hehe. Jag har sett filmen, men jag har inte gjort den kopplingen tidigare. Avatar handlar också om att befinna sig i nuet, men de tar upp politiska frågor som vi inte rör vid. Blue man group handlar egentligen inte om något. Vuxna människor ska alltid tänka så mycket, men det bästa med att vara blå är att man inte dömer någon eller något. Vår föreställning är öppen för alla möjliga sorters tolkningar.
Ni har gått från att vara indiestjärnor till superstjärnor. Hur lyckas ni bevara den ursprungliga filosofin…
– … och inte sälja ut? Skaparna hade nog inte en aning om att det skulle bli så stort. Jag tror att det handlar om personerna som jobbar med det här. Vi är ganska ödmjuka. Vi beter oss inte som superstjärnor.
Seumas Sargent kommer från Boston, USA och har varit en blå man på heltid i sex år. Före det var han en sökare; en trummis i ett rockband vars flickvän – numera fru – såg en jobbannons i tidningen. Seumas lockades av trummandet och energin i showen, och fick jobbet efter tester och träning i Berlin och huvudkontoret i New York.
– Det var en lång process. Ett av kraven de ställde var att man skulle kunna fånga saker med munnen. Jag och min tjej tränade en hel sommar på stranden, hon kastade vindruvor till mig och jag försökte fånga dem. När det var dags för prov var jag bäst av alla, säger han och skrattar.
Seumas Sargent hade aldrig jobbat som skådespelare innan han blev blå. Nu reser han runt i världen med sin fru och treåriga son. Han kallar de övriga blåa männen för sin familj. Flera av dem har tränat och uppträtt tillsammans i olika konstellationer tidigare.
– För mig är det mest fantastiska att kunna bli det där barnet på lekplatsen igen. Jag slipper att vara den där farsan som oroar mig för att smutsa ned mina kläder. Det handlar egentligen inte om att spela en karaktär. Det handlar om att sänka garden och vara sig själv, säger han.
Hur känner du dig när du är inne i rollen?
– Jag känner mig extremt sårbar. Att vara på gatan är till exempel en fantastisk situation för en blå man, men du känner dig naken. Folk tittar. Du känner dig som ett konstant frågetecken. Är vi här? Är det okej? Vad är det där? Det kan vara väldigt frustrerande.
Känns det inte konstigt att det här är ditt jobb?
– Ibland. Ibland, när jag står och sminkar mig, kan jag stanna upp och tänka att det är skumt. Det här är vad jag lever på liksom, jag smetar in mig med det här… gojset. Sen tänker jag att det finns minst 100 000 andra jobb jag inte skulle vilja ha.
Det är svårt att tolka uttryckslösa blå män, men trion verkar trivas med uppmärksamheten på stan. De klarar däremot inte av septemberkylan särskilt länge. De tunna svarta kläderna och latexhuden tvingar oss snart in i värmen på Göta lejon igen. Där råder full aktivitet. På scenen står en bastant man och skriker ut order efter order på tyska. Ett 70-tal personer arbetar febrilt med att lasta av, bygga upp och förbereda allt annat som en spektakulär scenshow kräver. Det är några dagar till premiär och tiden är knapp.
– Stämningen här i Stockholm påminner mig om hur det måste ha varit för Blue man group i början. De kreativa cheferna är inte här och vi har inte mycket tid att förbereda oss, så vi får föra in mycket av den lokala energin i showen, säger Seumas Sargent.
Det ser kanske inte ut som att de gör något särskilt. Men Blue man group tar in vartenda tänkbara sinnesintryck, bearbetar det inför öppen ridå och förvandlar det till underhållning. Seumas Sargent suckar nöjt.
– Efter en föreställning kom det fram en dam i 70-årsåldern till mig. ”Jag vet vem du är!”, sa hon. Jag blev jättenervös. ”Jag vet vem du är! Du är en liten pojke i en vuxen mans kropp”. Sen vände hon på klacken och gick. Jag blev så glad! Hon hade verkligen fattat hela grejen.
Blue Man Group uppträder på Göta Lejon, Götgatan 55, t Medborgarplatsen, mellan 9/9 och 24/10.