”Kan jag väl. Du sa ju att de var till ändan – det här är änder.”
Charlotte Strandbergs söndersnälla hemtjänstvårdare har en tuff uppgift i att hålla efter Jojje Jönssons inkontinenta, halvsenila, helfräcka Andersson. Två meter Claes Månsson cyklar in med militärgrön störtkruka på huvudet – och stannar tvärt just innan han drattar i ån.
Applåd.
Nöjesbolaget 2Entertain påstår att de i Vallarna har Sveriges vackraste friluftsscen, och det är svårt att säga emot när man sitter på en av 1 600 gröna plaststolar medan ett lövverk filtrerar solen över det småstadstorg där ”Virus i bataljonen”, en modern buskisföreställning med såväl datorer som Anders Lundin i handlingen, fyras av med Ätran som fond.
I pausen finns det t-tröjor, korv, kaffe och lotter till salu.
Claes Månsson är till vardags knuten till Dramaten även om han också ofta spelar privatteaterfars, för tillfället i ”The Producers”. År 2002 satt han, Ingvar Hirdwall och Robert Gustafsson i Chinateaterns kulisser och slog ihjäl tiden mellan scenpassen i farsen ”Revisorn” genom att agera ”kluriga gubbar”.
– Vi hade alla underbett, ”så häääeeer”, säger han.
I samma veva ringde Krister Classon och frågade om han ville spela buskis på riktigt, som vilsen pensionär i ”Två ägg i högklackat”.
– Min son, som var tio år då, tittade mycket på Stefan och Kristers shower. Jag tyckte också det var kul. Jag förstod sorten, det var genom komedi jag kom in i teatern från början.
Vad sa dina kolleger när du berättade att du skulle spela buskis?
– De var nog inte så förvånade ändå. Men det är klart, om Dramaten är längst ut på den ena kanten vad det gäller att saker utspelar sig under ytan, så är buskis längst ut på den andra. Det finns inte så mycket som man inte ser och hör direkt här.
– Buskis kommer nog alltid att ha en sämre klang. Men sådana som jag och Hirdwall kan kanske bidra till att göra det mer rumsrent. Det är en genre bland andra, man kan gilla den även om man är på Dramaten annars, och man kan göra den bra eller dåligt.
Månsson får medhåll av Annika Andersson, som gått från halländsk lokalrevy över Vallarna till ”Parlamentet”, och nu senast ”Ugglas revy”.
– Folk tror att det är så enkelt att spela buskis. Jag hävdar att det är precis lika svårt att göra en buskisroll och göra det bra, som att göra en dramatisk roll, säger hon.
– För mig personligen är buskis ett positivt begrepp. Jag gillar buskis. Men jag är väldigt trött på hur ordet används. Ska en recensent som inte begriper bättre skriva att något är dåligt skriver han ”buskis”, säger Annika Andersson.
Janne Andersson, som driver det landsomfattande nöjesbolaget 2Entertain, är säker på att han gör rätt genom att inte boka in några stopp för ”Scen sommarbuskis”- eller ”Virus i bataljonen”-turnéerna i Stockholm.
– Vi skiljer på humor i olika delar av landet. Det går aldrig att komma ifrån att det finns en Stockholmshumor, en Göteborgshumor och en landsortshumor. Buskis går bra på landsorten, ”Stockholm live”-humor funkar däremot inte alls där, säger han.
Det spelas trots allt buskis i Stockholm. På en liten scen. Sedan år 2002 sätter Augustendalsteatern varje sensommar upp Gideon Wahlbergs klassiska folklustspel på en 4 H-gård i Huvudsta, med 82 sittplatser.
De senaste året har Augustendalsteatern också fått sällskap – inte på scen – men väl av lokala buskisivrare inom andra genrer.
Simon Gärdenfors gav nyligen ut ”Nybuskis”, med samlade brutalfräckisar ur tidningen Galago. Någon månad senare dök buskisbloggen ”Har jag sagt det förut?”, där till synes urbana nöjesjournalister (vissa med koppling till På stan) retrounderlivsskämtar under pseudonymer som Friherrinnan och Handlarn. Henrik Dorsin och kollegan Rikard Ulvshammar knackar på manuset till ”Åsa-Nisse 21”. Medan Fredde Granberg plitar på ”Beck”-parodin ”Kommissarie Späck”.
Igenkänningsfaktor och identifikation är nyckelfaktorer i humor. Den publik som kan relatera till ett samhälle där brevbärare var ett statusyrke krymper dagligen, så att buskisen lämnar ett bonderomantiskt 30-tal är inte överraskande.
Nybuskis är ett brokigt begrepp. Gemensamt är att man använder sig av klassiska buskisattribut för att säga något om nuet.
– Det är nog inte uppenbart för alla, men skämten i ”Nybuskis” är medveten, extremt postmodern humor, säger Simon Gärdenfors.
En av de främsta förvaltarna av en bredare buskistradition är också stockholmare: Marko Lehtosalo. Hans alter ego Markoolio förknippas åtminstone flitigt med epitetet.
I höst är Markoolio satt på paus. Lehtosalo spelar Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” på Oscarsteatern.
Med ett par veckor kvar till premiär är repetitionerna förlagda till teaterns bar.
Rekvisitan består av en huggkubbe och pantomim.
Marko, klädd i en urtvättad brun plyschdress, en t-shirt med trycket ”If anyone can Markan” och svart filthatt, släntrar in, slår sig ner, sträcker ut och somnar. När han vaknar nästa dag sitter Rasmus – Benjamin Wahlgren – och tittar på hans korvmackor med stora ögon.
Tiden är buskisens gyllene era, åkerlandskapet befolkat med barska myndighetspersoner, glada luffare och en bistra länsmän.
Men det är absolut ingen buskisföreställning, poängterar regissören Staffan Götestam.
För Lehtosalos del innebär det att han måste tona ned sig själv.
– Jag vill gärna spela över. Markoolio är ju en yvig figur. Men det funkar inte här, när jag ska vara en fadersgestalt. Det är inte bara att hoppa i sängar och kasta leksaker, springa i dörrar och dra ner brallorna, säger han över en sushilåda mellan repen.
Markoolio kallas ofta för buskis. Är det en tradition som du själv känner att du verkar i?
– Nja, det är inget jag säger så. Men jag tycker att den typen av humor är extremt kul, det och ung pubertetshumor som Ronny & Ragge. Jag prenumererar på Åsa-Nisse & Lilla Fridolf, Uti vår hage och 91:an. 91:an är roligast.
Ska du inte göra film av den då?
– Jo! Jag vill faktiskt det.
”Rasmus på luffen” har premiär på Oscarsteatern, Kungsgatan 63, t T-Centralen, söndag 20 september kl 15.30.
LÄS MER!
Simon Gärdenfors tecknar chockgrov nybuskis.
Åsa-Nisse 21 – nu tjuvfiskas det i Knohult igen.
"Vi skrattar ju åt samma saker", buskisproffset Siw "Augustina" Carlsson är övertygad om att samma skämt går hem i Stockholm som på landsbygden.