För exakt 38 år sedan (minus två dagar) föddes ett gossebarn i Toronto, Kanada. Han fick, som så många andra kanadensiska gossar, förnamnet Russell. Han kunde bli hockeyspelare, eller kanske få jobb inom oljeindustrin. Och där kunde sagan varit all. Men Russell Peters föräldrar var nyinflyttade indier och hans uppväxt i Bramtpon präglades starkt av förstadens multikulturella mix, där ”south asian” bara var en identitet i mängden. Och av att hans föräldrar till varje pris ville att barnen skulle bli kanadensiska. På riktigt.
REDAN 19 ÅR SENARE hade Russell Peters skärskådat så många kulturella stereotyper, han hade sett så många föreställningar i alla läger om andra läger, att han hade material nog att ta med dem upp på scenen. Sedan dess har han dragit fulla hus över halva världen (bland annat som den första Nordamerikabaserade komikern att uppträda i Indien). Flera filmer har gjorts om och med honom, han har anlitats som galakonferencier (exempelvis den första ickevita på Juno Awards, Kanadas mostvarighet till Grammy), han har köpt ett flådigt hus i Los Angeles och ett antal snabba bilar. Kort sagt: Russell Peters är stor som satan. Men skandalöst nog har han aldrig uppträtt i Sverige.
– Det har jag visst det, protesterar Russell Peters på telefon från ett 34-gradigt Las Vegas, just innan han ska flyga mot Skandinavien och den miniturné som landar i Stockholm på måndag.
– För tolv år sedan uppträdde jag på något som hette SUCK (konstpaus). Jag minns att jag stod bakom scenen, förberedde mitt nummer och hörde all svenska – ”hurdy gurdy blurdy blow” – där ute, och så plötsligt hojtade någon ”Rowsel Pitars!” i mikrofonen och jag tänkte: Kan det vara jag? Sedan visade det sig att en ganska stor del av publiken dessutom var koreanska turister som inte förstod vare sig engelska eller svenska...
PÅ NÅGOT SÄTT VAR det här typiskt för Russell Peters. Etniciteter är hans grej. Hans show baseras ofta på nationella och kulturella skillnader – inte religiösa, dock – och på fördomarna kring dem. Han driver med sig själv och sitt ursprung och sätter ord på såväl fakta som fantasier om andra grupper vilka han kastar i ansiktet på (den ofta mångkulturella) publiken. Han liksom testar deras fördomsfrihet. Ett exempel är hans nummer ”White parenting”, där han landar i närmast en bön till de vita föräldrarna i publiken: ”Ni är de enda som inte slår era barn. Ni ger dem... en time-out i stället. Men när ni kommer hem i kväll, snälla slå era barn. De går i en mångkulturell skola där svarta, gula och bruna ungar får stryk hemma – ni vill väl inte att era vita barn ska hamna utanför?”
– Jag pekar på stereotyperna där ute, jag talar till folk som normalt inte talas till, och jag försöker visa på de kulturella skillnaderna och att vi måste förhålla oss till dem. Jag inkluderar folk, inte exkluderar.
Så när fungerar det inte, när missförstås du?
– Förstår inte publiken det så kan jag inte göra något, då får de skylla sig själva. Men jag ska säga dig att det fungerar överallt. Det har väl hänt att någon upprört har sagt: ”Du kallar dig indisk, hur kan du säga att det luktar skit så fort flygplansdörren öppnats efter landning i Bombay.” Och gissa vilka det är som har svårast för det – vita amerikanska liberaler. Dessa utbildade, upplysta liberaler, de är alltför fjättrade av sin politiska korrekthet. Men jag tror att den har kommit till sin ände nu.
Du ger ett påläst intryck. Studerar du olika nationer, språk och kulturer i förväg?
– Jag bara åker någonstans, observerar och tar in, svårare är det inte. Och de som kommer till min show vet vem jag är, vad jag gör.
Det finns massor av klipp på dig på till exempel Youtube. Hur stor del av den internationella framgången är internets förtjänst?
– Jag skulle säga att det har spelat väldigt stor roll för mitt yrke, det är en stor utländsk trafik till nordamerikanska ståuppares hemsidor. Vilket är tur för oss, och mindre tur för resten av världen.
Tror du att omvärlden bryr sig mer om USA än tvärtom?
– Det är lustigt att du frågar just mig om just det, för jag vet att amerikaner inte bryr sig ett skvatt om resten av världen.
DET FINNS EN HÖG med ståuppare där ute som driver med olika kulturer, antingen med gott eller ont uppsåt. Men Russell Peters ter sig något allvarligare, möjligen seriösare, än somliga av sina gaphalsade kolleger. På scenen har han en närmast perfekt tonträff, och balanserar stadigt på knivseggen mellan uppspelthet och gravallvar. Hans imitationsbegåvning är extrem.
KANSKE KAN NÅGON få för sig att ståupp är världens mest lättsamma yrke, att bara stå där och skämta inför folk som skrattar brallorna av sig. Men på sin hemsida citerar Russell Peters ur Steve Martins biografi, där denne beskriver hur han under uppträdandena sällan njöt själv, utan i stället alltid kände att det bara var munnen som befann sig i nuet, medan hjärnan dels jobbade med självkritik i dåtid, dels tittade framåt – vad ska jag säga härnäst?
– Precis så är det. Det är först när jag har samlat mig efter en show som jag vet hur det egentligen gick, kan avgöra om det kändes bra eller mindre bra.
Peters gör långt mer än ger sig på kulturella stereotyper. Det aktuella numret om manlig kroppsbehåring, och hur medierna gjort helt om kring denna – från 70-talets buskiga ideal till 00-talets blankvaxade norm – river ner skrattsalvor just nu. Även här utgår han från sig själv, använder sin egen historia och återger egna blundrar.
Hur viktigt är det att showen baseras på sanningen, på egna erfarenheter?
– Jag tror att alla historier mår bra av att vara sanna, men att de också innehåller ett visst mått av överdrifter, säger han menande och gör sig redo för att åka till flygplatsen.
Russell Peters är på väg.