Kulturhusets helafton med Jens Östberg visar ytterligheterna i denne prisade koreografs och kompaniledares uttryck. Dels får vi se en favorit i repris, ”En svensk tiger”, dels ett pinfärskt dansverk, ”Kan du säga hejdå”.

– ”Tigern” är ganska belamrad, så då ville jag göra något helt annat i dansverket, ta bort allt och våga en minimalism som jag hade haft svårt att göra om det inte hade varit en delad kväll, förklarar Jens Östberg i en repetitionspaus och tillägger att han hoppas att kontrasterna får publiken att fundera över allt som finns mitt emellan.

Jens indignation över kampanjen ”En svensk tiger”, som manade svenskarna till tystnad och vaksamhet under andra världskriget, ligger till grund för det första verket.

– Det var ett kraftfullt ställningstagande från regeringen under andra världskriget: Vi håller tyst tills det här är över.

Och det kan man kanske förstå, men det är viktigt att också förstå vad konsekvenserna är; tigern som håller tyst berättar väldigt mycket om svenskt tigande, om mig, min familj och om kulturella skillnader.

Att återvända till att göra renodlad dans har du beskrivit som ”på gränsen till perverst”.

– Det finns inget perverst i mötet mellan koreograf och dansare, men du opererar ändå inuti en struktur som jag velat ta avstånd ifrån, där exempelvis ätstörningar uppmuntras, och där maktbalansen gör att dansare inte har något att säga till om.

Den här gången har Jens Östberg använt sig av arbetssätt som fungerat för de mer text- och performancebaserade verken, och han är förvånad över hur lätt det gick.

– Att ta upp tigern igen, och anpassa den till i dag visade sig vara jättesvårt, medan dansverket bara infann sig, säger Jens Östberg med glädje i rösten.