Oscarsteaterns scen. Sparsamt ljus, ingen dekor, bara Helen Sjöholm, Tommy Körberg och Michael Segerström. Orkesterns syns inte i diket. De sjunger och spelar sig samman om den spanska räven som gick i säv och rev en annan räv, en av den svenska musikalhistoriens mest kända texter till en av musikalhistoriens mest kända melodier.
Helen Sjöholm förvandlar sitt ansikte till en fiol för att markera sin Elizas förvåning när hon kommer på hemligheten med ”räv” och ”rev”, äntligen efter sex månader med professor Higgins (Tommy Körberg). Hon fortsätter komiken i en vild glädjedans som förankrar denna uppsättning av ”My fair lady” i nutiden även om den förstås utspelas 1912.
Ja, det bli komisk teater. Hon rör sig bestämt och energiskt över scenen. Rörelse är också viktigt för Helen Sjöholm både när hon sjunger och när hon skriver musik, eller musikslingor, som hon säger efter samsjungningen.
– Men det finns så mycket mer i den här berättelsen. Den är som ett kammarspel, så spelbar, och klassfrågan är ju fortfarande aktuell. Eliza är en både komisk och tragisk gestalt på samma gång. Hon är street smart, intelligent, beslutsam. Hon vill uppåt och ser sin chans. Men språket gör henne till en ny människa samtidigt som hon har kvar sitt förflutna. Hon blir helt vill, hon hör inte hemma någonstans, säger Helen Sjöholm.
Musikalen har premiär den 12 september. Förväntningarna är stora. Till höstens föreställningar återstår bara enstaka platser. Vårens föreställningar är uppbokade till två tredjedelar.
– Det är alltid lite läskigt när det mesta är utsålt i förväg. Det är ju inte säkert att det blir bra för det. Och en del kanske kommer för att de vill höra henne som sjunger ”Du är min man”. Men detta är ju något annat ...
När Helen Sjöholm fick frågan om hon ville göra Eliza ”var det inget snack om saken”, säger hon, även om hon hade planerat att vara hemma länge till med sin lille son Ruben, nu tretton månader. Och börja samla material till en ny skiva.
– Jag har aldrig sett ”My fair lady”, varken på scen eller film, men melodierna är ju så välbekanta att man tycker sig ha sett den. Eliza var en av de få musikalroller efter Kristina och ”Chess” som jag tyckte jag skulle vilja göra någon gång. Men sedan tyckte jag att jag blivit för gammal. Det ska ju vara en ung tjej.
Men hon tackade ja omedelbart, inte bara för rollens skull utan också för den lysande ensemblens – och för att hon inte spelat på Oscars tidigare. Dessutom får hon vara tjusigt klädd på scenen, finare än hon varit tidigare, säger hon.
Hon rättar till den blommiga folkloreaktiga bomullsklänning hon bär över sina jeans och suckar lyckligt vid blotta tanken på kreationerna av Camilla Thulin som hon snart ska bära.
Men även om hon aldrig kom på tanken att tacka nej till erbjudandet säger hon nu, i ärlighetens namn, att hon tyckte att ”det är något dammigt över låtarna”.
– Kanske för att man så ofta hört dem i ett operettläge, och det ligger inte för mig. Eliza är egentligen lite för hög för mig. Hon ska ju vara mer sopran, jag är mezzo, så jag måste verkligen kämpa med rollen. Men vi talade med arrangören (Hans Ek) och kom fram till att det finns andra och roligare saker än det operettmässiga att lyfta fram hos Eliza.
Helen Sjöholm är förvånad över att Gösta Rybrants text fortfarande känns så modern, och hon beskriver arrangemangen som fulla av nu. Hon gillar ”det teatermässiga”, dramaturgin i produktionen och hyllar regissören Tomas Alfredson som en fantastisk personinstruktör. Dessutom finner hon en trygghet i att än en gång få spela musikal tillsammans med Tommy Körberg (som i ”Chess”) och Jan Malmsjö (”Spelman på taket”).
”My fair lady”, som hade urpremiär 1956, bygger som bekant på Bernard Shaws pjäs ”Pygmalion” från 1913. Men musikalens skapare Alan Jay Lerner och Frederick Loewe dristade sig till att ändra slutet så att det kan tolkas som att Eliza söker sig till Henry Higgins i stället för sin tidigare fästman Freddy (Christopher Wollter på Oscars).
För Helen Sjöholm är frågan om vart Eliza går på slutet betydligt mer öppen.
– Jag tycker inte alls att slutet är kristallklart. Jag kan inte tänka mig att de där två personerna, Eliza Doolittle och Henry Higgins, skulle kunna leva tillsammans, även om det finns en attraktion mellan dem.
I sitt sommarprogram för två år sedan berättade Helen Sjöholm om hur hon helt gick upp i rollen som Kristina i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”, som hade premiär 1995 och gick i fyra år, först i Malmö och sedan i Stockholm. Hon hade knappast något privatliv, hon åt och sov med Kristina.
– Det berodde både på att jag var så ung och att jag inte hade så mycket erfarenhet. Det var en tuff utmaning att göra den rollen, historien var så tung och det var svårt att distansera sig från den.
Nu är det annorlunda. Nu har Helen Sjöholm familj. Jobbet som Eliza kommer visserligen att beröva henne fyra kvällars godnattstunder med sonen varje vecka, men det kommer ändå att bli mycket tid över för honom.
– Det var härligt att få gå upp i rollen som Kristina så intensivt den gången. Nu kan det räcka med att gå in på teatern och leva sig in i rollen som Eliza – och sedan gå hem och ha ett privatliv.