Henrik Ibsens ”Vildanden”, som går på Stockholms stadsteater, är en pjäs om avslöjade livslögner. På nypremiären för två veckor sedan hördes tillbakahållna snyftningar överallt i salongen efter finalens dramatiskt avlossade pistolskott, innan en kaskad av applåder bröt ut. Utanför salongen pratade två tonårstjejer om vad de precis hade sett. ”Äntligen en klassiker som man förstår storheten i. Det var långt ifrån Kafkas ’Förvandlingen’. Ursäkta mig, men shoot me vad trist den var”, sa den ena. Hon fick medhåll av kompisen.
– Det är väldigt kul att ”Vildanden” väcker reaktioner, säger Josefin Ljungman, som spelar den känsliga och svårt sjuka tonårsflickan Hedvig i pjäsen.
– När man spelar barnteater ropar barnen ofta ut sina reaktioner, men det händer sällan på vuxenteater. Men när vi har spelat ”Vildanden” har det hänt flera gånger att även gamla människor skrikit saker som ”nej!” ”sluta!” och gråtit högljutt. Det är häftigt, säger hon.
FÖRUTOM I "VILDANDEN" är Josefin Ljungman även aktuell i höst i Anton Tjechovs ”Tre systrar” på Stockholms stadsteater. Båda pjäserna är två teaterklassiker skrivna runt förra sekelskiftet.
– Jag är alltid lite tveksam till klassiker och att de måste sättas upp gång på gång för att ”leva vidare”. Det kan kännas mossigt och gammalt. Men när man spelar dem märker man ofta att de fortfarande verkligen funkar, säger Josefin Ljungman.
VI TRÄFFAS PÅ ETT kafé på Södermalm. Josefin Ljungman konstaterar att 2008 är råttans år, enligt den kinesiska astrologin. Det står bland annat för avslut – ett sprucket förhållande för hennes egen del. Men det betyder också en omstart, säger hon hoppfullt.
Vad då för slags omstart?
– Nästa år är oxens och då ska man slita och släpa för att bygga upp allt från grunden igen. Det finns ändå något befriande i det, förklarar hon.
Den kinesiska astrologins eventuellt negativa påverkan har i alla fall inte slagit igenom på hennes yrkesmässiga år. Efter fem år på Backateatern i Göteborg fick hon i fjol, med Thommy Berggren-regisserade ”Vildanden”, ett erkännande som sträckte sig utanför västkusten. ”Ett tonsäkert skådespelargenombrott” skrev DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä.
"VILDANDEN" HAR EN stjärnspäckad ensemble, bland annat Marie Richardson, Johan Rabaeus, Sten Ljunggren, och Ingvar Hirdwall. Det är meriterade och tunga namn inom svensk film och teater och det gjorde Josefin Ljungman, som hört ”en del historier” och skvaller om vissa av skådespelarna, en aning förskräckt. Men stämningen bland dem visade sig vara trygg, generös och avslappnad, berättar hon. I den 74-årige Ingvar Hirdwall – för många mest känd för repliken ”Ska du ha dig en stänkare?” från ”Beck”-filmerna där han spelar grannen Valdemar med stödkragen – har hon fått en ny vän.
– Varje fredag skickar Ingvar ett mms till mig. På bilderna har han alltid en ny hatt, jag vet inte varifrån han får tag på dem, och så meddelandet: ”Äntligen fredag!” säger Josefin Ljungman.
– Då och då lägger han också små stickade fingerdjur, oftast i form av en fågel, i mitt rekvisitafack på teatern. I onsdags fick jag en brevkniv med handtaget format som en and. Han ger mig råd och tips om både privatlivet och jobbet. Vi har fått en speciell relation och det är jag jätteglad för.
NÄR INTE ”Vildanden” står på schemat spelar hon Tjechovs ”Tre systrar”, i en moderniserad uppsättning av teatervärldens nya stjärnregissör Alexander Mørk-Eidem. Handlingen har flyttats från Rysslands 1900-tal till svenskt 1970-tal i Norrland. Också den föreställningen har blivit tokhyllad: ” Det här är bäst, så bra som det kan vara”, sa Anneli Dufva i Sveriges radios ”Kulturnytt”. Josefin Ljungman spelar Irene – den yngsta systern som drömmer om Stockholm, men som blir kvar på Posten i det lilla norrländska samhället.
Jag blev lite irriterad på Irenes velande, att hon inte ger sig i väg utan bara pratar om det.
– Jo, jag kan förstå det. Men det var ju en annan tid när pjäsen skrevs. Samtidigt kan man känna igen sig i henne. Som att man hela tiden hittar på ursäkter för att inte ta tag i sitt liv.
Josefin Ljungman beskriver osentimentalt sig själv som resultatet av ”ett misstag” efter ett engångsligg som hennes mamma hade när hon var 14 år.
– Mamma har sagt att hon kände direkt att hon blev gravid, men att hon försökte förtränga det. När min morfar, som är läkare, misstänksamt frågade mamma om varför hennes mage blivit större sa hon att det berodde på gaser, säger Josefin Ljungman och skrattar.
När graviditeten stod utom tvivel var det för sent att göra en abort. Det hade å andra sidan mamman inte heller velat. I stället blev hon utsatt för ”hjärntvätt”, som Josefin Ljungman beskriver det, av Socialstyrelsen som försökte förmå mamman att adoptera bort sitt barn.
– Hon var ju ung och lättpåverkad. Vem vet vad som hade hänt om inte morfar hade gått upp till Socialstyrelsen och drämt näven i skrivbordet och sagt: ”Ni fittkärringar ska inte få ta ifrån mig mitt barnbarn”, berättar Josefin Ljungman.
TILLSAMMANS MED SIN mamma Sofie flyttade Josefin runt i Göteborgs innerstad under uppväxten. Sin biologiska pappa hade hon ingen kontakt med under sina tre första år. Hon minns första gången hon fick se hur han såg ut.
– Han var fotomodell som ung och mamma visade en bild på honom i en Ikeakatalog och sa: ”Det där är din pappa”. Där låg han i en säng med barn och en fru. Det kändes konstigt att se honom med en annan familj, säger Josefin Ljungman och konstaterar att det ”låter som en ’Ricky Lake’-uppväxt”.
När Josefin Ljungman var 11 kom hennes då 26-åriga mamma in på Scenskolan i Malmö. Flyttlasset gick. Josefin var ”en iakttagare” som läste bokserien om enäggstvillingarna Jessica och Elisabeth Wakefield och spelade in blandband med ballader från radiokanalen NRJ. Ofta blev hon ”medsläpad” av sin mamma, som i dag är verksam skådespelerska i Göteborg, på teaterpjäser som kunde vara upp till åtta timmar långa.
– Jag tyckte att det var rätt tråkigt och jag tycker fortfarande att teater ofta är för långt och tråkigt. Men det har också blivit en drivkraft – jag vill göra teater som inte är tråkig, säger hon.
Kaféets lunchgäster har kommit och gått, det har hunnit bli fredag eftermiddag. Om några timmar ska Josefin Ljungman spela ”Tre systrar” igen.
– Men på söndag kommer en av mina bästisar upp till Stockholm och då ska vi ut och supa på kvällen, säger hon och ler lite ironiskt.
Stämmer det att söndagskvällar är som fredag för er skådespelare? Ni är ju lediga på måndagar.
– Nej, faktiskt aldrig. Man kör på som de flesta andra på fredagar och lördagar. Det är ju skittråkigt att bara gå hem varje kväll.