Sverige är fantastiskt. I vilket annat land har man en Nobelprisutdelande akademiledamot som står på scenen i turkosblå flygvärdinnedräkt och pillerburkshatt och sjunger country?
Handfallenhet och självömkan på tomma gator, streets of misery, Kristina Lugn har fångat upp det amerikanska vemodet och fört över det till svenskt temperament. I ”Songs from the Swedish Badlands” är allt original, hon har skrivit texterna och Niko Röhlcke tonsatt dem.
När Kristina Lugn skriver countrytexter, sången heter ”Mamma” och sjungs av en ensam man vars liv har spårat ur, kan det låta så här: “Jag ser en pojke springa hemåt i en dröm/Nånstans i minnet stickar mamma på en kofta/Och himlens täcke har så trasig innersöm.”
Själva miljön i föreställningen är lätt ångestframkallande, flygplatsen där bara fyra personer finns kvar i avgångshallen. Kristina Lugn gestaltar själv ett slags servicepersonal, omgiven av tre män i rött hår.
Kristina Lugn berättar hur de rödlockiga perukerna uppstod, en surrealistisk liten historia från teaterns värld: “Från början tänkte vi att de skulle vara mina söner. Jag skulle klippa av mig håret och så skulle det klistras fast på dem. Men vår producent tyckte inte att det var någon bra idé.”
Föreställningen är gjord på Kristina Lugns egen teater, Brunnsgatan Fyra med 76 platser och en trogen publik. Nu ska de möta en betydligt större publik på Södra teatern som har sex gånger fler stolar.
– Det är nog ganska kul, säger Kristina Lugn. Men jag är med på scenen själv, det är ett osäkert kort. Det ska inte bli någon vana, det här blir sista gångerna. Men jag tycker faktiskt det är väldigt roligt att arbeta med musiker och tänker ta det lite lättsinnigt.
Hur tänkte Kristina Lugn när hon började skriva egna countrytexter?
– Jag tänkte väl inte så mycket. Det var Lennart Jähkel som föreslog det, han är väldigt intresserad av country och så fanns Niko Röhlcke från Weeping Willows. Country har inte varit mitt stora intresse, jag tror den är ganska reaktionär. Min attityd är lite mer ironisk.
– Och så upptäckte jag att det var jätteroligt att skriva på engelska, jag har alltid sett ned på att skriva engelska texter. Men man kan ta ut det banala, det låter inte lika illa...
Vi slutar med de tre sista raderna i Kristina Lugns rimfröjd ”Heavy shit”:
"I cry goodbye
For I was hit
By heavy shit".
”Songs from the Swedish Badlands”, Stora scenen Södra teatern, Mosebacke torg 1, tSlussen, 15-16 maj kl 19.