La Clique flörtar med publiken, har en subversiv läggning och är gärna politiskt inkorrekt. Lite farlig och ganska intim, så nära att första bänkens publik kan ta på artisterna och måste svepas in i plast när vattenartisten David O’Mer gör entré.
Vulgärt, ja – men snyggt. Mer varieté än nycirkus och fritt från den melankoli som lagt sin svala hand över svensk nycirkus; utan behov av att säga något anspråksfullt om Världens tillstånd som så ofta i internationella varietéer. Ren och oförfalskad verklighetsflykt.
DN skrev om showen i London för ett och ett halvt år sedan. Nu kommer den till Sverige under två spelperioder på Tyrol och däremellan en liten turné ute i landet.
La Clique kan se ut som en vanlig varieté på pappret, men hos La Clique ska alla nummer ha udd, skärpa och stark personlighet. Inte bara skicklighet.
Ursula Martinez, till exempel, lyfter stripteasen från patetiskt avklädningsnummer till intelligent självständighet i en trolleriakt med en liten röd näsduk. Gång på gång lyckas hon trolla bort den trots att hon till slut inte har några klädesplagg kvar att gömma den i.
– Ja, nakenheten har blivit lite av mitt varumärke. Jag upptäckte att det var lätt att ta av sig kläderna. Dels för att det funkar att kombinera med humor. Dels för att nakenhet känns helt säkert och avspänt för mig. Även om det kan vara provocerande för andra, tillägger hon.
Förklaringen är överraskande men enkel, hon växte upp i en nudistfamilj. Hennes föräldrar var båda lärare i Croydon söder om London innan de pensionerades. Hennes mamma bor nu i Spanien, hennes pappa dog nyligen.
DN ringer upp Ursula Martinez när hon håller på och rustar upp ett litet hus i närheten av sin mammas i Spanien. Hon berättar att naturismen, nakenkulturen utövades inte i Croydon eller någon annanstans i England. Det hade inte varit möjligt.
– Mina föräldrar tog bilen och körde söderut, mot naturiststränder i Frankrike och Spanien. Lite hippie-artat, säger hon.
Det som skiljer Ursula Martinez från nästan alla andra artister hos La Clique är att hon använder sig själv och sitt liv som material, som på konstscenen.
– Egentligen är jag mer naken än naken på scenen, säger Ursula Martinez.
Ursula Martinez som också arbetat som performanceartist, har faktiskt gjort en föreställning med sina föräldrar som gästspelade på Södra teatern för tio år sedan, ”A family outing”, en familjeutflykt. På affischen kunde man se dem alla tre i bara mässingen.
I La Cliques show har hon också ett musiknummer som handlar om uppväxten med en engelsk och en spansk förälder i Croydon, inbegreppet av brittisk förortsgrå tråkighet, ställd mot det färgsprakande spanska.
– Och nakenhet är jag ju uppvuxen med. Det faktum att det faller sig så lätt för mig och att jag samtidigt är den exhibitionist som artister ofta är, gör det till en naturlig kombination.
– Det är märkligt, säger hon. Jag har hållit på med strip-numret i tio år och varje gång jag går upp på scenen har jag roligt. Jag äger varje sekund, jag känner mig stark.
När någon lade ut stripshowen på nätet mot Ursula Martinez uttryckliga vilja fick hon plötsligt ta emot mängder av oönskade mejl, en del förtjusta, men också några djupt obehagliga. Hon kände först att hon förlorade kontrollen över sitt nummer och på ett sätt, sin kropp.
Så av detta, vad människor tillåter sig på nätet, gjorde hon en soloshow, ”My stories – Your emails” där hon blandar spoken word, skådespeleri, komedi, ståupp och lite strip. Den väckte uppmärksamhet för sin frispråkighet när den spelades på The Barbican i London. Nu ska den på gästspel till Sydney i vinter, meddelar hon stolt. Men först gäller det La Clique-spelningar i Europa.
Brett Haylock, La Cliques kreative producent, besökte Stockholm i juni för att inspektera Tyrol på Gröna Lund. Han gillade det han såg.
– Vi ska bara piffa upp lokalen lite, sätta på lite läppstift. Fysiskt kommer showen att sitta jättefint där, med rätt proportioner och rätt atmosfär.
Brett Haylock är förtjust över att lokalen har så många olika nivåer och möjliga spelplatser, det som Hans Alfredson och Povel Ramel utnyttjade i multishowen ”Tingeltangel”, för 20 år sedan.
– Det ger en massa möjligheter att leka med entréer och sortier och låta artisterna komma in på överraskande ställen. Och så finns det flera små barer ... På Hippodrome i West End i London där showen började spelas var publiken placerad i en halvcirkel kring den lilla scenen, nästan som på en grekisk teater omgiven av vin- och ölbarer.
En av La Cliques egenheter är att alltid spela på en liten rund scen, inte mer än två och en halv meter i diameter. De nummer som inte får plats på det utrymmet får inte plats i showen. Modellen skapades för en speciell scen, The famous Spiegeltent, ett belgiskt spegeltält, för Edinburghfestivalen där första showen också gjorde sensation.
La Clique reser runt världen men ligger alltid stilla och spelar under längre perioder, i Australien ofta ett par månader. Nu har de haft en rekordlång spelperiod i Paris, nio månader på Bobino i Montparnasse. Ett en-gång-i-livet-tillfälle, som Brett Haylock kallar det.
Franska nöjesjournalister trodde inte att de skulle bli långvariga, att fransmännen skulle acceptera deras fysiska attack. Miss Behave som fimpar cigarren på tungan och dricker ur gästernas glas fick mildra sina nummer. Tanken på att stjäla någons drink i Paris är mycket mer chockerande än i London. Tyvärr är Miss Behave inte med i Stockholm, liksom Ursula Martinez har hon också sin egen show.
– Efter de nio månaderna i Paris spreds vi till världens fyra hörn för semester. Nu möts vi igen i Stockholm, fräscha och föryngrade. Vårt gästspel i Sverige är spännande för oss själva också. Under de sju år som vi existerat är det första gången vi gör en sådan här landsturné.
– Vi är i Stockholm under två perioder men vi ska också åka i turnébuss. Vi tycker det är väldigt rock’n’ roll att packa ihop showen efter en kväll och köra till nästa stad. Efter det ska vi till Ungern och Danmark och så kommer vi tillbaka till Tyrol i september.
Brett Haylock har aldrig hållit en audition, han hittar artisterna på plats.
– Det sker nästan instinktivt. Vi blir uppsökta av många artister, men det är vi som upptäcker dessa ... ädelstenar under våra resor.
Alla La Clique-artister är prövade och godkända, som Brett Haylock uttrycker det. Och alla måste passa in i La Clique-familjen.
Till kärntruppen hör Captain Frodo, född i Norge, uppvuxen i cirkusmiljö med en pappa som var trollkarl.
Han är nog det mest förbluffande exemplet på den överrumplande humanistiska La Clique-effekten.
När Frodo, The incredible rubberman, gör entré, iförd frottépannband och ett par små shorts, bärandes på två tennisracketar utan nät, ivrigt pratande, sjunker förväntningarna hos publiken: Blir det freakshow, äckligheter?
När Frodo sedan tagit sig igenom de två racketarna, först en normal tennisracket och sedan en mindre, med båda armarna och ett ben samtidigt, har han lyckats förvandla det makabra till spänning och humor. Ur den töntiga figuren har en skicklig och älskansvärd artist vecklat ut sig.
Varieté, kabaré och burlesk, allt i ett. För första gången på flera år livar nu Stockholms kulturfestival upp den bästa traditionen från Vattenfestivalen, att varje år presentera häftig internationell nycirkus: Från Archaos heavy metal-cirkus till tyska plastcirkusen Gosh och fjäderlätta franska cirkus Plume.
Nu är det bara att vänta och se om Stockholmspubliken tar La Clique till sig.