Sex kolsvarta frieserhästar har rest från Danmark och står nu i sina boxar under publikläktaren på Orionteatern. På måndagen flyttade Astor, Quintos, Soleyman, Romeo, Joopy och Othello in i sitt tillfälliga stall och där ska de bo till den 9 maj då de har sina sista spelning. Othello sparkar uppfordrande på boxdörren så det dånar när hans tränare Suzanne Berdino går förbi. Det är specialfickan som hon har hängande på ryggen han är intresserad av, där finns morotsbitar och hästmüsli.
Här repeterar sex mimelever som går sitt tredje och sista år på Teaterhögskolan i Stockholm
”6 mimare 6 levande hästar”. I manegen ska de möta hästarna, inte som ryttare utan som sex personer som studerar konsten att röra sig.
Hela föreställningen handlar om hästar. Hästar som sätts i människors situationer eller tvärtom. Människor som leker hästar, skådespelare som spelar människor som är med hästar, hästar som går på disko ...
Manegen är täckt med gyllengul sand, en effektfull kontrast till teaterns svartbruna stalliknande träväggar. Orionteaterns asfaltgolv har först täckts med packat stenmjöl och sedan en trämanege. Den är elva meter i diameter, minsta möjliga mått för att centrifugalkraften, som cirkusen alltid utnyttjar i hästnumren, ska fungera.
– Den här teatern lånar sig till allt, säger Lars Rudolfsson stolt. Han är föreställningens regissör och en av cheferna för Orionteatern.
Publiken får se hästarna röra sig i manegen på ett ovanligt sätt. Dels i väl repeterade scener där man använder sig av deras färdigheter som cirkushästar, dels i scener där de får vara i sitt naturliga tillstånd, röra sig fritt i manegen utan tyglar, leka med varandra.
– Det är så roligt att titta på. De möts inte så ofta, de står i sina boxar. Så när de får vara tillsammans, hoppar, leker och bits de och har jättekul. Utifrån det oberäkneliga har vi skapat en koreografi, berättar André Kaliff.
– De är cirkushästar, men det känns inte alls som om det är cirkus vi gör, säger Camilla Monsén. Visserligen gör hästarna en del konster som de annars gör på cirkus. Men det perfekta är inte mest intressant, utan det är kul att se när de inte gör som de ska.
– Hästarna har ett nummer som de kan utan och innan, det utgick vi ifrån. De är ju verkliga proffs, säger Isabell Skarby Hay.
– Vi tände på Lars idé att det här skulle vara ett studium, säger Katarina Rodopoulos. Vi har ägnat veckor åt hur en häst går. Hur är jag om jag är ensam och ska vara en häst som har fyra ben, vad gör jag med mina händer? Hur gör två personer som går en häst, kan man vara fyra personer som är en häst?
– Vi började med frågor som: Hur kan vi jobba med hästens styrka eller hästens rädsla, berättar Tobias Andersson. När jag ser deras rädsla på scenen så kan jag associera till min egen rädsla.
– Och visst förmänskligar vi hästarna – vi har scener där vi står och gnäggar efter varandra, då lägger vi in våra mänskliga känslor av saknad. Vi vet inte så mycket hur det är för hästarna.
Kanske som Isabell Skarby Hay, som själv har hästar, säger: Det handlar mycket om instinkter, inte så mycket tänkande, hästar har inte så stor hjärna.
Men kanske något som man kan kalla kroppsligt intellekt, de förstår när de ska fly, vad de ska äta, vad som giftigt. Men det sitter i instinkten och inte i hjärnan.
Lars Rudolfsson som har varit regissör för Mimlinjens slutproduktion fick idén förra sommaren när han satte upp ”Trollflöjten” på Hedelands utomhusscen utanför Köpenhamn. Han ville använda cirkusen och trollkarlen som referens till Mozarts spektakulära vuxensaga. Suzanne Berdino vid danska cirkus Arena kom med sina vita arabhästar till uppsättningen. Lars Rudolfsson blev fascinerad av den kraft som hästarna förde med sig in på spelplatsen. Och den här gången är det alltså svarta frieserhästar, ståtliga med kraftiga man, tjock vågig svans och kraftigt hovskägg, riktiga John Bauer-hästar ...
Har ni varit rädda för dessa stora kroppar som väger 600 kilo?
– Jag tycker de är läskiga på avstånd när de leker och springer. Men jag tycker inte att det är läskigt att vara nära dem när jag vet vad jag ska göra, säger Thea Skallevold. Är man osäker smittar det av sig på hästen.
Slutligen, vad drömmer ni om efter en mimutbildning på Teaterhögskolan?
Camilla Monsén: Jag såg ” Romeo & Julia ” på Elverket och då förstod jag hur man kan förena rörelse och skådespeleri. Jag har hållit på gymnastik i hela mitt liv och talteater och genom den här utbildningen kan jag blanda. Så det längtar jag efter, men också att göra fysisk talteater.
Katarina Rodopoulos: Jag vill göra nästan allt. Mimteater, små solon, stor talteater, musikal och dans!
Tobias Andersson: Min dröm är att jobba med blandade former, där jag kan skjuta till min kroppsliga kompetens. Som Västanå teater i Värmland där man arbetar med dans, musik och text.
André Kaliff: Jag ser mig som en bildkonstnär som arbetar med rörelse nära koreografer som Birgitta Egerbladh. Jag har sett saker på Dramaten som ”Drömström och Rundlund” – både text, visuellt och rörelse. Eller Linus Tunströms fysiska teater på Uppsala stadsteater, eller Stadsteatern i Skärholmen.
Thea Skallevold: Jag tycker om att jobba med regi och koreografi, berätta historier, skapa magi. Min förebild är Victoria Chaplins metamorfoser i Cirque Invisible (som haft sin svenska scen på Orion)
Isabell Skarby Hay: Jag drömmer om att jobba i ett kollektiv. Min inspiration var Suzanne Ostens och Unga Klaras ”Det allra viktigaste” och ”Vems lilla mössa flyger ” här på Orionteatern. De är mina förebilder.