Det är inte mycket man vet om en annan människa efter ett par timmars intervju. Inte på riktigt. Men en viktig pusselbit tror jag mig ana i gåtan Guillem: I hennes dansarväsen förenas en från barndomen snudd på förlamande blyghet med en total, och liksom instinktiv, konstnärlig kompromisslöshet.

Resultatet? En teknisk fulländning och ett sceniskt uttryck som har gjort henne till det senaste kvartseklets främsta ballerina. Omsvärmad, omdebatterad och ikoniserad.

Mer prima ballerina assoluta än den som sitter framför mig i en hotellobby på en bakgata till Dansens hus finns inte.

Nu ingår visserligen prima ballerinan i ryska balettens rankningssystem, och fransyskan Guillem är skolad vid Parisoperans balett. Där utnämndes hon endast 19 år gammal till étoile (stjärna), assolutans motsvarighet, av dåvarande balettchefen Rudolf Nurejev.

Endast fyra år, och ett stort antal klassiska huvudroller, senare sade hon upp sig.

– Det gör man bara inte. De förstod inte vad jag sa, det var som att jag talade kinesiska, ingen lämnar Parisoperan, säger Sylvie Guillem med ett snett leende när jag ber henne berätta ”the real story” bakom det mytomspunna avhoppet.

– Som étoile blev jag inbjuden till kompanier världen över men de ville inte ge mig min frihet. Rudolf visste att om han lät mig löpa fritt skulle de andra vilja göra samma sak, och det skulle ha blivit kaos.

Var fick du modet ifrån, då kunde du inte veta att du skulle lyckas ändå?
Sylvie Guillem rycker på axlarna, sätter sig lite närmare den brasa som hotellpersonalen fått fjutt på och tar en klunk av sitt citronvatten.

– Det är likadant med små beslut, jag minns att när någon tränare bad mig att göra något, en rörelse eller ett ansiktsuttryck som inte kändes logiskt eller intelligent, då gjorde jag det inte. Aldrig! Jag förstod tidig hur viktigt det var att bara göra sådant som jag var helt med på när jag gick på scen.

Och det är nästan som om Sylve Guillem kunde läsa mina tankar, att det inte är för intet hon kallas dansvärldens sista klassiska diva, för hon fortsätter med övertygelse:

– Det är inte så att jag vägrar lära mig, det går bara inte. Och det var samma sak med beslutet att lämna Parisoperan. Jag varnade dem innan, ”be mig inte att kompromissa så mycket, för det är något jag inte kan”.

Brasan värmer men Sylvie Guillem lägger för säkerhets skull sin dunkappa över de långa benen. Koreografen Mats Ek är tokförkyld och hon är orolig att gå samma öde till mötes. De har bara någon vecka att repa in det stycke hon bett honom skapa speciellt för henne. Solot ska ingå i en tredelad helaftonsföreställning med världspremiär i London i juli 2011, men Dansens hus publik får en förhandstitt på det 20 minuter långa verket redan nästa vecka. Utöver Ek har Sylvie Guillem handplockat två ännu ej offentliggjorda koreografer.

”Ajö”, den lekfulla titeln på Mats Eks stycke, lär få ett och annat Guillem-fan att svälja en extra gång, och Eks beskrivning av det inleds talande nog med en dementi: ”Det handlar inte om en äldre dansare som skall dra sig tillbaka, utan om en kvinna som tar adjö av ett visst stadium i sitt liv.”

Tänker du mycket på hur det blir att sluta dansa?
– Nej, inte mycket, men det finns där. Jag gör sådant jag älskar nu, fantastiska samarbeten som det här, så det är märkligt att tänka på. Men jag har redan slutat med många klassiska roller. Jag gör visserligen ”Manon” på La Scala i februari, men den tiden är snart förbi. Och jag vill inte fortsätta för länge, jag vill sluta vid rätt tidpunkt.

När är det rätt?
– När den tiden är här kommer jag att veta det, säger Sylvie Guillem bestämt.

Guillem har inte bara dansat de kända ballerinarollerna gång efter annan, utan även lyckats med den svåra övergången till samtida dans. När någon når sådan exceptionell framgång inom sitt område undrar vi utan stjärnstämpel alltid med lätt vattnande munnar vad de har fått offra.

Frågan får Sylvie Guillem att spänna den pigga ekorrblicken i mig.
– Rien! Det är en fråga jag får ofta och jag har förstått att mitt svar skiljer sig från andras. Dansen har aldrig inneburit en uppoffring för mig. Det är tufft och mycket arbete men jag har haft tur. Jag försöker säga det vart än jag åker, Parisoperan, The Royal Ballet ... överallt klagar alla: ”Det är inte tillräckligt med arbete”, ”det är för mycket arbete”. Kom igen! Andra kämpar för att få ett jobb, för att hitta lycka i det arbete de hittar ... vi har haft tur!

Är du lycklig när du dansar?
– Självklart, annars skulle jag inte göra det. Men jag är rädd också. Rudolf frågade mig en gång innan jag gick på scen ”Är du rädd?”. ”Ja”, svarade jag. Han tittade på mig med sina glänsande ögon och sa ”Du kommer attt få se, det blir bara värre”. Och han hade rätt.

Vad är det som gjort dig mer rädd?
– Erfarenhet. Tid. Referenser. Det är som att varje gång jag går in på scen fyller jag en korg. Och varje gång måste jag fylla den lite lite mer. Jag vet vad jag vill ge och det är förväntningar även på andra sidan, hos publiken. Det är inte som att jag går på scen med ett nytt namn varje gång, vet du.

Nej, när Sylvie Guillem gör entré håller publiken andan. Och på samma sätt som det känns vanvördigt att skrika i en kyrka drar jag mig för att fråga Sylvie Guillem om vardagstrivialiteter.

Frågeställningen vem hon är utanför scenen visar sig dessutom vara obegriplig för henne.

– Den du är på scen är den du är. Vare sig du är Manon, Julia eller en Mats Ek-karaktär lyser den du är igenom. Scenen ljuger inte.

När jag däremot undrar om hon inte lockas av att koreografera samtida dans avslutar hon något överraskande ett långt resonemang med att uppriktigt konstatera ”jag vet inte om jag skulle våga”.

Men du verkar så säker på vad du vill och kan.
Sylvie Guillem skakar på huvudet så att det långa håret faller fram över axlarna.

– Non, non, non … Du kan inte föreställa dig hur mycket tvivel och osäkerheter jag bär på. Jag tror att man antingen är självsäker och stark i sin kärna, eller inte. Och jag tillhör den oroliga sorten.

Du döljer det väl.
– Som barn var jag otroligt blyg men jag har förstått att många blyga och rädda människor har förmåga att spränga gränser. Det är en instinkt. Överlevnadsinstinkten. Och den är stark hos mig.