REDAN FÖRSTA GÅNGEN skådespelarna möts en kväll i mars i Dramatiska institutets Studio 4, står det klart att det här äventyret blir en fråga om kommunikation. Det är affischfotografering för pjäsen ”En annan kamp” och Lars-Åke Wikström, en levande legend inom den svenska dövrörelsen, tecknar intensivt. Regissören Marcus Lindeen svarar med ett i nöden påhittat teckenspråk och ett väldigt stort leende. Det slår mig, att när man är i ett rum med någon som talar teckenspråk så blir alla andras kroppsspråk extra tydligt. Marcus Lindeen går tredje och sista året på DI:s regilinje för teater och har tidigare jobbat som journalist på bland annat P3:s ”Flipper” och SVT:s ”Arty”. Hans första pjäs ”Ångrarna” gick på Stockholms stadsteater 2006 och möttes av strålande kritik, nu görs den om till dokumentärfilm. Först är det dock dags för hans examenspjäs från DI, ”En annan kamp”, där Lars-Åke Wikströms liv ska berättas parallellt med två andra dramatiska historier.
MORGONEN EFTER, på det som i teatervärlden kallas kollationeringen, läser man för första gången upp manuset tillsammans. I den första historien har en pappa klättrat upp på en stor reklamskylt utanför Gallerian på Hamngatan. Han är iklädd Batmandräkt och pratar i en megafon om ”Fathers for justice”, en rörelse där pappor klär ut sig till superhjältar för att få uppmärksamhet kring sina vårdnadstvister. Karaktärens monolog är direkt transkriberad från en rad intervjuer med pappor som förlorat vårdnaden om sina barn.
DEN ANDRA HISTORIEN kretsar kring skolmassakern i finska Jokela i november 2007 där Pekka-Eric Auvinen sköt ihjäl åtta personer innan han tog sitt liv. I pjäsen berättar gärningsmannens syster om sin brors handlingar. Detaljerna kring tragedin är sanna men systern är helt uppdiktad, Auvinen hade ingen syster.
DEN SISTA AV historierna framförs inte av en skådespelare. I stället är det Lars-Åke Wikström som själv tecknar sin historia om kampen för dövas rättigheter. Han berättar om hur lärarna på 50-talet tvingade döva elever att sitta på sina händer så att de inte skulle teckna. På 70-talet startade han en svensk motsvarighet till den militanta amerikanska ”Deaf Power”-rörelsen och fick igenom att Sverige som första land i världen erkände teckenspråk som dövas första språk. Det är tre historier som alla kretsar kring viljan att få sin berättelse hörd.
PÅ STAMFIKET SATURNUS berättar Marcus Lindeen om sin förra pjäs ”Ångrarna”, som också hade en glidning mellan fiktion och verklighet. I den mötte vi två män som gjort ett könsbyte, ångrat sig och sedan bytt tillbaka igen.
– I ”Ångrarna” var det människor som gjorde allt för att förändra sig själva för att passa in i världen, säger Lindeen.
I ”En annan kamp” är det i stället människor som på olika sätt försöker förändra världen. Men egentligen är det dramaturgi abc i båda pjäserna: ”Missnöjd karaktär försöker lösa sina problem.”
I ”Ångrarna” byggde manuset på djupintervjuer med riktiga människor, den nya pjäsen har till och med en person som spelar sig själv på scen.
– ”Based on a true story” är alltid mer spännande än ... ”Not based on a true story”. Det tråkigaste som finns är när någon ska återberätta handlingen i en film de sett, jag är helt ointresserad av att höra någon berätta fiktiva historier. Men om det är något som hänt på riktigt skriker jag till direkt: ”Va, är det sant? Show me the news clip!”
Hemma i det Lindeenska hemmet på Östermalm samlas nyhetsklippen i två stora Pendaflex-hängmappsystem. Mapparna har namn som ”Evigt liv, ungt liv” och ”Försvinnare” och rymmer hundratals tidningsartiklar om dramatiska öden sorterade efter olika teman. Ytterligare en låda rymmer ett tjugotal anteckningsblock fyllda med idéer. Att metodiskt samla material till historier har han gjort sen gymnasiet. Uppslagen kommer, med hans egna ord nämligen, inte genom ”någon jävla gudomlig inspiration”. En gång om året går han igenom alla klipp, en process som tar upp till tre veckor, och det var där han hittade en artikel i tidningen Re:public Service om ”Deaf Power” och Lars-Åke Wikström.
– Jag fastnade för hela historien, om hur de döva hade drömt om att ockupera Gotland och utlysa det till en dövstat med egen regering. Och Lars-Åke, han hade världens utstrålning. Mellan raderna förstod jag att det fanns ett starkt personligt plan i historien också. När jag träffade honom stod det klart för mig att jag måste få upp honom på en scen.
På gymnasiet var Lindeens dröm att få jobba på kvällstidning, en dröm som gick i uppfyllelse under en sommar på Aftonbladet 1999. Han kallar det för en intensivkurs i enkelt sensationssökande, något som fortfarande präglar det han gör.
– Kvällstidningar är ju experter på att beröra människor. Men eftersom man vet att allt är vinklat för att sälja lösnummer får det ett äckligt skimmer över sig. I radion blev samma historier något annat, där fanns det en möjlighet för poesin att komma fram. Och det är ännu sannare i teatern. Men jag är fortfarande på jakt efter kvällstidningsstories med poetisk klang.
På vilket sätt, förutom det uppenbara, skiljer sig teatern från journalistiken?
– Jag är en journalist i mitt letande, jag tycker om att göra research. Men jag är inte alltid nöjd med slutresultatet. Jag gillar intrycken men inte uttrycken i journalistik. Många har fantastiska historier, men när de själva berättar blir det inte rätt. Jag tänker jämt: ”Åh, varför la han inte in en paus precis där. Och tänk om han betonat rätt ord i den meningen”.
Dramatiska institutet startade 1970 och är landets mest prestigefyllda konstnärliga skola. Radioteaterns chef Jasenko Selimovic, Lukas Moodysson och Josef Fares är några av alla som gått på DI. Upp emot nittio procent av dem som går färdigt linjerna får anställningar efteråt. Kostnaden per elev och år är upp emot en halv miljon kronor; ett tag var utbildningen landets dyraste näst efter stridspiloternas. Lindeen själv kallar det för ”Sveriges dyraste ledarskapsutbildning” och berättar hur skolans idé handlar om att lära sig att arbeta med människor man inte passar ihop med.
– Där har jag lärt mig mycket på DI. När jag kom dit trodde jag att jag själv alltid hade de bästa idéerna. Jag gjorde flera sidor långa repetitionsscheman där allt var planerat: ”Mellan 10.03 och 10.15 går vi igenom rörelsemönster på scenen”. Jag trodde att skådespelare var marionetter, tills Lennart Jähkel kissade ner alla mina idéer och fick mig att inse att jag måste lyssna på skådespelarna också.
Incidenten han syftar på kom under en uppsättning av en Joyce Carol Oates-pjäs där Lindeen improviserade fram en ändring av scenografin – i stället för att hugga ved skulle karaktären mecka med en radio. Jähkel svarade att ”det var det dummaste jag hört” och kom med ett bättre förslag. En annan övning gick ut på att göra norske dramatikern Jon Fosses ”Vinter”. Texten innehåller ord som upprepas gång på gång, som ”ja” sju gånger i rad. Lindeen, med redigeringssaxen intrimmad från journalistiken, missade den poetiska poängen och klippte glatt bort alla upprepningarna.
– Inom teatern är det så mycket respekt för texten. Man får inte skära i texten, det är som att sätta en mustasch på ”Mona Lisa”.
– Jag hatar när teater skall vara tre och en halv timme lång. I en film kan man byta miljöer, det kan komma ett rymdskepp och göra det spännande. Jag får myror i brallan när en pjäs är längre än en och en halv timme.
Under månaden jag följer arbetet med pjäsen blir Pekka-Eric Auvinens dagböcker offentliga. I pjäsen presenterar finska skådespelerskan Daniela Franzell torrt Auvinens miljöpolitiska motiv till massakern, nu är hon orolig för att Auvinens riktiga familj i Finland ska få nys om pjäsen och bli sårade. Nya möten med en av männen som papparollen bygger på komplicerar situationen för skådespelaren Tobias Hjelm. Efter att ha ätit spagetti med förlagan känns rollkaraktären endimensionell. Båda skådespelarna berättar för mig hur mycket svårare det blir att göra karaktärerna rättvisa i takt med att verkligheten gör sig påmind. Marcus Lindeen löser det genom att diskutera fram en lösning tillsammans med dem.
– Skådespelarna är de som står på scenen och måste leva med texten. Inom teatern har de ett större mandat att ändra i manuset än man har i till exempel film.
Gång på gång under våra samtal återkommer Lindeen till att han visserligen tycker om teater men att det inte direkt är ett ”enormt kall”. Det är berättandet som intresset ligger i, något som han menar blev tydligare under tiden på skolan. Han rotar i fickan efter något för att förklara och får fram passerkortet till skolan. Det är hans bild på kortet men det tryckta namnet är ”Marcus Folke”.
– När jag började på DI tänkte jag återuppfinna mig själv som regissör. Jag var nog rädd att folk skulle säga ”Åh, där är han journalisten som ska försöka bli konstnär”, så jag tog artistnamnet Marcus Folke. Men sen ångrade jag mig. I dag är det inte lika viktigt att definiera rollerna. Det spelar ingen roll om jag sysslar med journalistik, teater, film eller något annat. Men jag har fortfarande kvar passerkortet som en ständig påminnelse om hur fåfäng jag är.