För ett par år sedan gästade Jonatan Unge ståuppklubben Komikaze på restaurang Ego i Stockholm. Monologen handlade om hur han försökte suga av sig själv. Det gick inte särskilt bra. Monologen, alltså. Publiken satt dödstyst, skruvade på sig av obehag. Stämningen blev mer pinsam än när mellanchefen David Brent drar plumpa sexvitsar i ”The office”. I stället för att försöka vinna tillbaka publiken drabbades Unge av panik och bröt mot ståuppkomikens enda tabu – att gå av scenen i förtid.
– Jag kände dödsångest och skam, rusade ut till en lekpark bakom Handelshögskolan och satt och grät i en gunga. Om ingen i publiken tycker att mina absurda och vulgära skämt är roliga blir det obehagligt och perverst. Jag antar att jag saknar självinsikt – annars skulle jag inte gå upp på en scen och försöka vara rolig, säger Jonatan Unge.
Man skulle kunna tro att det var hans sista humorgig. Men skratthoran inom honom vann ännu en gång, hjärnans belöningssystem var redan satt i högsta beredskap. Suget efter bekräftelse blev alltför starkt. Bara ett skratt till. Ett enda litet skratt … snälla.
– Att stå framför en publik som skrattar åt allt man säger ger en sådan fruktansvärd kick att jag kommer att jaga den känslan ända tills jag dör. Första gången jag upplevde att publiken ”var inne i mitt huvud” låg jag vaken i två veckor för att jag var så ”hög”, berättar Jonatan Unge på ett kafé mitt i Gamla stans livligaste turistgetto som tapetserats med Victoria och Daniel.
Kanske var det tur att den lite bräckliga slackern från Djurgården inte lät sig knäckas. Förra året vann han Tändstickan på de svenska ståupparnas egen gala. Bland ståuppkolleger räknas han som det nya superlöftet – eller ”the new shit”, som kollegan och Skrattstockgeneralen Janne Westerlund uttrycker det. Unge är något av en verbal lustmördare som med sin teatrala, torra stil – kryddad med ett stockholmsk överklassaccent – går längre än de flesta. Brutal på ytan, visst, men oftast med en underfundig undertext.
Han möter mig med en skrynklig tygkasse (med texten ”Juristernas riksstämma”) i handen som matchar den säckiga t-tröjan och en lika löst hängande kofta. Han känner viss ångest för att flytta till Malmö för kärleken och jobbet på P 3:s satirprogram ”Tankesmedjan”. Eftersom han precis har avslutat sin sex år långa psykoanalyssejour kan han inte längre skylla på att han måste ligga på en terapisoffa i Stockholm.
– Jag är friskförklarad av min psykolog, haha, men jag hoppas att jag har en tillräckligt instabil grund att falla tillbaka på för att kunna producera skämt. Det första jag tog upp i psykoanalysen var skräcken för att förlora humorn – att bli lika lam som John Cleese blev efter sin terapi. Min psykoanalytiker tycker att jag är larvig för att jag alltid är beredd att sälja min värdighet för en kort bekräftelsekick.
Som son till Expressenprofilen Cecilia Hagen och Vi-krönikören Ingemar Unge insåg han tidigt att det handlade om att ta en plats i medierna om man skulle räknas. Teaterapan inom honom blommade ut redan på dagis. Han insåg genast att han fick mer uppmärksamhet om han förnedrade sig själv lite lagom i stället för att leka bror duktig och sjunga käcka sånger. Passionen för att hålla tal på familjehögtider eldade på hans intresse för att stå på scen.
– Mina mål var att vinna Stora journalistpriset och SVT:s ”På spåret”. Jag var mycket nöjd med detta – tills jag insåg att det är exakt det som min mamma har gjort. Då kände jag att det oidipala fick lugna ner sig lite, ler han.
Hans mediekarriär började i Expressens telefonväxel, numera hörs han i halva P 3:s tablå. Förutom sina ”J’accuse”-krönikor i satirprogrammet ”Tankesmedjan” ska han sommarvikariera på ”Morgonpasset” samt leda kanalens humoristiska specialprogram ”Vickans bröllop” den 19 juni. På papperet har han inte mycket att klaga över – ett begåvat välfärdsbarn som växte upp i en röd träkåk på Djurgården. Ändå tycker han att livet är en bitch.
– Jag är ett bortskämt barn som inte fått allt jag har pekat på – och det har gjort mig väldigt ledsen och besviken. Jag kan vara en väldigt skojfrisk person. Men sedan vet jag att det också finns en ledsen, bråkig och bångstyrig pojke i mig som är satans svår att tycka om, säger han.
För sex år sedan drabbades han av något som kan liknas vid en depression. Han stängde in sig i lägenheten, sov på dagarna, slutade betala räkningar och blev asocial. Han hade plötsligt tappat intresse för att påbörja en ny a-kurs på universitetet varje termin – ”jag insåg att det inte längre räckte med entusiasm, charm och Wikipedia – man måste också läsa kursböckerna”.
Medan hans föräldrar betalade räkningarna lade sig Jonatan Unge på analyssoffan.
– Det var en chock att träffa psykoanalytikern. Han var skoningslös och vägrade att släppa taget. Det var väldigt jobbigt och förolämpande, men samtidigt nyttigt. I dag kraschlandar jag inte lika hårt. Jag försöker ta tag i problemen direkt, att inte falla tillbaka i gamla vanor. Det handlar om triviala grejer som att lämna tillbaka en dvd-film i stället för att vänta i en månad så att det blir ett problem.
Odräglig, självupptagen, bekräftelsesjuk, bortskämd, lat – man kan säkert beskylla Jonatan Unge för mycket. Men ingen kan anklaga honom för att vara politiskt korrekt. När han uppträdde i ”Humorhimlen” förra året kunde han inte låta bli att kommentera en kollegas tragiska bortgång: ”Uffe Larsson är död, det kom som en chock för oss alla, han var ju hälsan själv. Han har fått Michael Jacksons död att hamna i skymundan”, sa Unge innan han skämtade om hur han som 10-åring besökte Neverland, ”lekte med apan La Toya”, blev bjuden på vin och senare våldtagen av The king of pop.
På sitt första företagsgig retade han upp halva Sveriges Radio med sin bisarra monolog om hur han kissar på ett barn. Tidigare i år skapade han tidningsrubriker när han kommenterade Dawit Isaak-fallet med repliken: ”Något måste han ju ändå ha gjort.”
– Det där var en ren reflex. Klart att det är fruktansvärt. Men jag kunde inte låta bli att peta med mina små smutsiga fingrar på hela det där masspsykosen där alla – särskilt fina mediemänniskor – samlas kring en enda sak.
– Men jag säger aldrig saker medvetet för att folk ska bli sura. Visst kan min humor uppfattas som en billig och korkad form av effektsökeri, men de som blir så arga att de vill spöa mig är betydligt läskigare än jag som plump idiot.
Okej, så var går gränsen?
– Det kan man bara bestämma själv. Jag ville till exempel inte skämta om massakern på Ship to Gaza. Det var bara en fruktansvärd katastrof för offren och så hysteriskt jävla korkat av Israel. Jag kände att jag inte ens ville prata om det i ”Tankesmedjan”, men blev beordrad. Jag nöjde mig med att säga att det är dålig marknadsföring att skjuta människor från olika länder på internationellt vatten.
Vad tycker dina föräldrar om dig som komiker?
– De sticker mest huvudet i sanden. De är mest oroliga att jag ska säga något dumt som skadar mig, att folk blir förbannade eller att jag är usel.
Har du använt dem i dina monologer?
– Ja, fast i hyfsat förtäckta ordalag. Det är en liten hämnd för att de använde mig som en levande källa till deras djävla krönikor när jag var liten. Jag är som ett våldtäktsoffer som våldtar, vilket inte är en ursäkt …
Blir du aldrig trött på dig själv?
– Så inihelvete. När jag har pratat i radio i flera timmar får jag en sådan äcklig mättnadskänsla att jag vill lägga mig i ett mörkt rum och skrika ”Håll käften!” till mig själv. Ibland brukar jag drömma om att leda ”Ring så spelar vi”, världens mest konfliktfria program.
Unge vet inte vad han gör om tio år, men känner att han ”börjar komma upp i en ålder där man börjar förstå att ungdomen är dum i huvudet och jobbig att ha att göra med”. Ibland längtar han tillbaka till gemenskapen i den judiska församlingen. Även om hans judiska identitet kom till lite av en slump. Han hade egentligen tänkt konfirmera och döpa sig i Svenska kyrkan men uppmanades av prästen att söka sina judiska rötter som gick tillbaka till hans mormors mor.
– Jag har alltid känt mig hemma i den svartsynta och ibland till synes meninglösa judiska humortraditionen: Woody Allen, Larry David, Jerry Seinfeld. Men egentligen hade jag ingen kulturell koppling alls. Men när jag var runt 15–16 år så var jag på desperat jakt efter en identitet. Jag hade provat att vara skejtare och ”killen som gillar San José Sharks”, men det funkade inte. I stället stövlade jag rakt in i den judiska församlingen utan att ha en aning om hierarkier och koder som fanns där.
– Innan jag hade gått med i församlingen var jag som vilken svensk pro-palestinier som helst, blev så djävla provocerad av ”Exodus” för dess nationalism och sätt att framställa Sternligan som hjältar. Några år senare sjöng jag med i sångerna och tyckte att det var härligt med Heliga landet. Bland judarna betraktas jag som propalestinier, bland andra som pro-israel, antar jag, säger han och rycker på axlarna.
Fast egentligen är hans humor inte särskilt politisk, menar han. I ”Tankesmedjan” kan han visserligen anklaga kungahuset för hybris och ge sig på konsumtionssamhället, men på ståuppscenen är han snarare en egocentrisk nihilist.
– Min komik är helt tom, jag hämtar allt från mig själv. Oftast börjar det med en rolig mening som jag fantiserar om: ”I går dödade jag min far”, ”Adde Malmberg är död”, ”Jag kissade på ett barn.”
– När jag läste upp den för min psykolog blev han blev jätteupprörd. Han menade att jag pissar på mitt inre barn som jag inte står ut med. Numera finns det en psykoanalytisk teori bakom alla mina skämt.
– Riktigt bra humor bygger på att man ser världen svartvitt. Helst skulle jag vilja kunna summera allt i ett enda ord och sedan få kredd för det. Som i ”Liftarens guide till galaxen” där en maskin kommer fram till att den yttersta frågan om livet, universum och allting är: ”42.”
På scen är han inte den spontana typen som gillar överraskningar, improvisation och publikkontakt.
– I princip lämnar jag aldrig mitt manus. Det är få som kan improvisera bra i stunden. De allra bästa ståuppkomiker är som sol-och-vårare som kan styra dialogen med publiken fram till en redan färdig punchline. Men jag är lite rädd för publiken, stel och teatral. Trots att jag har hållt på i tre år så gör jag fortfarande klassiska rookiemisstag.
I morgon är det dags igen för Skrattstock på Långholmen – Nordens största komikerfestival. Det lär kanske inte bli samma hysteri som när flicktjusaren Björn Gustafsson drog 10 000 personer till den lilla utomhusteatern mitt i Långholmens grönska. Men ändå.
– Jag ska köra ”säkert material”; be om ursäkt för att jag blivit så bögig eftersom jag har växt upp med starka kvinnor. Jag ska också prata om min begynnande alkoholism och köra min dvärgmonolog som handlar om vad man kan skämta om och att jag drar en gräns vid dvärgar, för att sedan förolämpa dem. Ibland brukar folk skrika: ”Skaffa dig ett riktigt jobb!” Men jag har haft riktiga jobb. Även om jag är usel på scenen så är jag ännu sämre på allting annat. Så på något sätt har jag ändå hamnat rätt, säger han och tänker i några ögonblick:
– Jag är en narr utan ära.
Skrattstock 2010, Långholmens friluftsteater, t Hornstull, lördag den 5 juni, kl 12–21. www.skrattstock.se