Ett tjugotal pensionärer skyndar ut från Rönneskolans ekande aula. De försvinner bort i mörkret och den skånska snålblåsten utanför. Bort från marmorgolven, de tegelklädda korridorerna och plakaten som glatt förkunnar att det bara är 85 dagar kvar till studenten. Bort från den skramlande skolkafeterian, som inte kan ha tjänat många kronor i kväll. Pensionärerna har just sett Nour El-Refai skjuta sig själv i foten med en pistol. Hon linkar bort från scenen, samtidigt som en text projiceras på väggen bakom henne. ”Vissa tycker att jag är en jättefitta … Det är jag också”, står det. Precis när den sista meningen visas på väggen återvänder Nour till scenen. Nu är hon utklädd till en ljusrosa jättefitta, med en fotbollsstor klitoris som guppar under hakan. Scenen är vältajmad. Men förvirringen är stor och applåderna sparsamma. Ett tjejgäng i tonåren fnittrar hysteriskt.
Ännu en dag på jobbet är över för komikerna Nour El-Refai och Kalle Haglund. Tillsammans med några tekniker turnerar de runt i Sverige med en ”humorafton” i Riksteaterns regi. Snart når de Stockholm, men hittills har de bara spelat för lokala teaterentusiaster i orter som Hyltebruk och Hofors. Nour uppträder med monologen ”Att vara ett får när man vill vara en fågel”, en arg och vulgär uppgörelse med den egna oförmågan att hålla ihop relationer.
– Riksteatern är den enda institutionen som har välkomnat mig för precis den jag är, säger Nour El-Refai när vi träffas i hennes gamla hemstad Lund tidigare under dagen.
– De lägger sig inte i min konst, de bara peppar mig att göra det jag vill. Det är ju då jag blir bäst! När jag inte får göra min egen grej blir jag dålig.
Nour El-Refai slog igenom på bred front för lite mer än ett år sedan. Då hade hon redan medverkat i flera tvprogram och filmer, men under Melodifestivalen 2008 fick hela svenska folket korn på henne. Medan komikerkollegan Björn Gustafssons insats hyllades unisont blev kritiken mot Nour hård. Hennes vanligtvis oblyga och obekväma humor gick inte fram och tv-recensenterna rasade. Nour El-Refai lät sig inte nedstämmas för det. I stället skrev hon pjäsen ”Almost like boys” för Riksteatern. Hon turnerade hela våren och följde med Lars Winnerbäck på sommarturné. Under hösten skrev Nour El-Refai monologen hon uppträder med nu. Samtidigt författade hon en svavelosande artikel på debattsajten Newsmill och uttalade sig flitigt om den skeva könsmaktordningen på Sveriges humorscen. Hon syns fortfarande i många olika sammanhang, men nu gör hon bara det hon själv vill göra. Då har de positiva recensionerna kommit på köpet.
– Jag har jämt sagt att jag inte bryr mig om recensioner, men det är bara för att de alltid har varit dåliga, skrattar Nour.
– När recensionerna är bra bryr jag mig jättemycket! Samtidigt är det svårt. Man kommer till de här småstäderna där det finns en eller två affischer uppsatta. Där det finns, du vet, tolv sålda biljetter. Står man framför tolv äldre personer som inte vet vad de ska se är det svårt att skapa stämning.
Hur jobbigt är det?
– Jag har alltid lite dödsångest innan. Jag kommer säkert komma ur den efter halva turnén, men nu undrar jag ofta varför jag gör det här. Det är inte kul, det är bara jobbigt och hemskt att vara så jävla nervös. Jag sitter och undrar varför jag ska stjäla deras halvtimme. ”Gud vad pinsamt, nu ska jag säga något jättesnuskigt”, tänker jag. Det är lite läskigt.
Är det rampfeber?
– Ja. Jag har alltid haft det. Alla som är äldre än jag säger att jag kommer att jaga den där känslan resten av mitt liv, när den väl går över eller trubbas av. Så är det kanske. Men det är svårt att tänka på det sättet nu. Det här är en så stor del av mitt liv. Det är inte jobb, det är själ och hjärta och så mycket mer.
Nour El-Refai tycker inte att det är stor skillnad på publiken ute i landet och i Stockholm. Bortser man från vissa småstadsbor som bekräftar hennes fördomar, påstår hon att det brukar vara ”bra” stämning vart hon än kommer. I Ängelholm känns stämningen tryckt. På stan affischeras det mer om en rockkväll på Gottwalds, än om humorkvällen med Nour och Kalle Haglund. Och på Rönneskolan uppmanar biljettförsäljaren från den lokala teaterföreningen de ålderstigna besökarna att köpa två biljetter per person. Bortsett från det fnittrande tjejgänget lyser ungdomen med sin frånvaro. Det är synd. ”Att vara ett får när man vill vara en fågel” är en föreställning som lyckas vara både ursinnig, rolig och sorglig på samma gång. Men majoriteten av de 30 personerna i publiken skruvar nervöst på sig i bänkraderna när Nour El-Refai diskuterar ensamhet, misslyckandet i Melodifestivalen och hur dåliga killar är på att ge oralsex.
– Inledningen är ganska snuskig. Jag uppträder en halvtimme, så jag visar bara en liten del av vem jag är. När jag uppträder för äldre människor kan jag känna ett behov av att visa att jag faktiskt kan göra andra grejer också. Jag vill ju inte att de ska gå därifrån och bara tänka att jag är ful i munnen, säger hon.
Varför känner du dig som ett får?
– Så länge jag kan minnas har jag försökt spränga gränser och sticka ut från könsrollerna. Samtidigt är det jävligt ensamt att föra en kamp när alla andra är får och man själv känner sig som något helt annat. Då är det bekvämt att ge upp kampen för att få vara med de andra i flocken. Det är väl det jag menar.
Din förra föreställning på Riksteatern handlade också om relationer. Varför fascineras du av dem?
– Min mamma har alltid sagt att jag är söt och bra och fin. Då går jag ju runt och tror det. Men när jag blir ihop med killar funkar det aldrig.
Varför funkar det inte, tror du?
– Men hur ofta funkar det? På riktigt? Det funkar aldrig. Anledningen till att jag skrev den här pjäsen var att jag var lite sjuk och hade en ledsen period. Jag satt och var förbannad över att mina relationer inte fungerar. Alltså … Jag är ju skitbra! Varför fattar de inte? Är alla killar jag har träffat dumma i huvudet, eller är det jag?
Jag har fastnat för två historier om dig. Dels hur du hade sex pojkvänner samtidigt på lågstadiet …
– Haha! Ja, det var happy times. Jag var aldrig den populära tjejen, snarare det pinsamma trollet, men det gick ett rykte om att Nour släppte till. Att man fick pussa Nour om man ville. Därför ville alla killar bli ihop med mig.
… dels att du slog en kille blodig i Magaluf för att han tafsade på dig.
– När jag var yngre var jag väldigt arg, jag vägrade kompromissa om någonting. Nu har jag lärt mig att undvika sådana konflikter, till exempel att inte åka till Magaluf och dansa på ställen som Grabbarna Grus. Men jag hade all rätt i världen att knäcka näsbenet på den där killen. Det var en riktig jävla idiot. Till och med hans vänner tyckte att det var bra gjort.
När man googlar ditt namn är den andra träffen en diskussionstråd från ett forum med titeln ”Har Nour El-Refai stora lökar?”. Känns det inte tröstlöst att föra en kamp i ett sådant klimat?
– Exakt! Det roligaste var att mina killpolare skickade den länken till mig och undrade om jag blev smickrad. Vad fan? Men jag skrattar åt det. Jag blir inte ledsen. Jag blir faktiskt inte det, så länge det inte är taskigt.
Det finns många feminister, men få väcker känslor som du gör. Vad beror det på?
– Delvis kan det bero på att jag ser ut som en typisk heterosexuell tjej. Man kan liksom inte reducera mig till en okysst fitta som bara är sur för att hon inte får jobb, för att hon inte får knulla. För grejen är ju att jag får jobb! Och jag får ligga! Och jag säger ändå att det är så här, att världen är orättvis och att jag är förbannad.
Nour El-Refai kämpar mot patriarket, men hon slåss lika mycket mot pinsamheten. Efter ett dolda kameran-inslag i tvprogrammet ”Raj Raj” 2007, blev hon till och med dömd till dagsböter för att ha visat brösten för en man i Humlegården. I vår medverkar hon både i Kanal 5:s lekprogram ”Wipeout” och det kritiserade programmet ”Ballar av stål”. I det senare spelar Nour karaktären ”Bitterfittan”. Hon går runt med dold kamera på stan och driver med män.
– Jag tycker oftast inte att saker är pinsamma. Jag har vuxit upp med en mamma som jävligt cool och fräck. Därför tror jag att man kan vara det utan att sticka ut, säger Nour.
– Sen märker jag att det inte är okej, eftersom det står massa tråkiga grejer om min medverkan i kvällstidningarna. Alltså, jag tycker ju att det är kul med fitta och tuttar. Problemet är att det där är så sexualiserat för män. Man vill bara vara balla Allan, men hur man än gör sänder man ut fel signaler. Jag pratade med min mamma nyss, när kvällstidningarna skrev om ett inslag jag hade gjort. Jag skäms väldigt sällan, men om min mamma tycker att något är pinsamt skäms jag ihjäl! Men hon sade bara att jag aldrig behöver oroa mig för det.
Har du alltid velat testa gränser?
– Motivet har aldrig varit att spränga gränser, utan att få vara rolig. Och bara det, som tjej, är att spränga en gräns. Det är det som är så himla sjukt. Jag är oftast väldigt glad, men det verkar som att folk ser mig som en sur människa. Ibland kan ilskan ta över, eftersom allting jag gör blir till en kamp, vare sig jag vill eller inte. Samtidigt känner jag inte att jag behöver leverera smartheter hela tiden. Jag kan väl lika gärna vara med i ”Wipeout” och hoppa omkring i vatten i en silverdräkt? Jag tycker att allt är okej så länge man inte våldtar sig själv.
En humorafton med Nour El-Refai och Kalle Haglund. Lö 5/4 Riksteatern, Teater 1, Hallundavägen 30, t Hallunda, kl 18. Ti 21/4, Södra teatern, Mosebacke torg,
t Slussen, kl 19.